Snart simmar Larry lugnt igen

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur exhalterad jag är över att det snart kommer ännu en säsong av Curb your enthusiasm, med 80-tals översättningen "Simma lugnt Larry" på svenska. Som ett gammalt Seinfeld-fan så är det här nästan höjden av lycka.

Fast det blir nog svårt att toppa förra säsongen där alla gamla medlemmar från Seinfeld var med och vi i avslutningen faktiskt fick se nästan ett helt nytt Seinfeld-avsnitt. Kolla in förhandstitten nedan. Jag gillar särskilt scenen med Michael J. Fox där Larry är exeptionellt dryg.

Säg ja istället för nej 2009

Enligt många källor ska 2009 bli ett skitår på många sätt. Det blir negativt inom många områden - ekonomiskt, jobbmässigt och sjunkande bostadspriser. Då är det passande att börja året med att rekommendera något positivt som också kan hjälpa under året.

På ytan ser filmen Yes man kanske ut som en vanlig, tramsig komedi med Jim Carrey - Men det är den inte, verkligen inte.

Handlingen är enkel - det handlar om en man, spelad av Jim Carrey, som tvekar inför det mesta. Och när han tvekar är det lättare att säga nej till saker. Han tar det säkra före det osäkra och det leder till ett fullständigt inrutat och ensamt liv. En dag träffar han en gammal kollega som tar med honom på ett seminarium som handlar om att säga ja. Efter det har vår huvudperson avlagt ett löfte till sig själv att säga ja till allt. Detta tar Jim Carreys karaktär självklart lite för långt och det finns verkligen ingenting, hur galet eller farligt det än må vara, som han säger nej till.

Läs boken
Filmen är baserad på en självbiografisk bok av författaren och komikern Danny Wallace. Boken släpptes 2005 och handlar om när Danny testade att säga ja till allt i sex månader. Och det är här filmen, och boken, visar att det finns ett större djup till detta än vad man kan tro. Jag har själv länge levt efter teorin att i situationer där jag vill säga nej till något utan att ha någon anledning, då säger jag ja istället. Och resultatet är, precis som i filmen och boken, att det alltid leder till något positivt. Det finns mycket jag skulle kunna räkna upp som inte hade hänt i mitt liv om jag inte levt med denna taktik.

Angående skitåret 2009
Det finns ingen anledning att det ska behöva bli ett skitår. Jag läste nyligen en artikel i Dagens Nyheter av Niklas Ekdahl där han skriver om nästa år. Niklas konstaterar att allt gott i livet är gratis och bara för att vi får ett skitår ekonomiskt så finns det mycket att glädjas åt. Sånt som vi glömt bort i vårt konsumtionsrus de senaste åren. Jag rekommenderar att du läser artikeln, du hittar den här.

Så, börja året med att läsa boken av Danny Wallace eller se filmen. Vilket som så har 2009 alla möjligheter att bli ett strålande år.

Bäst och sämst 2008

Det verkar gå en trend i att skriva listor den här tiden på året, det är intressant hur fräscht det känns. Jag kan inte göra annat än att kopiera detta unika och nya koncept och summera 2008 års höjdpunkter.

Jag hoppas den subtila ironin lös igenom där, men jag är väl inte mycket bättre själv. Listor är bra, ett bevis på det är High fidelity. Både boken av Nick Hornby och filmen med John Cusack som båda är kanonbra.

Min topplista 2008 helt utan rangordning:

• Mass Effect - Otroligt genomarbetat spel till xbox360 och senare också PC som fullkomligen slog mig med häpnad på grund av en fantastisk handling, riktigt bra röstskådespelare och underbar musik. Detta var första gången som jag kände att ett spel bröt barriären mellan film och spel på ett klockrent sätt. Spelet släpptes egentligen 2007 men det tog nästan ett år att spela klart det, 60 timmar effektiv tid. Därför är det med på årets lista, och på grund av det faktum att jag lagt ner så mycket tid på det, det skulle vara ett personligt nederlag om jag inte tyckte det var bra då.
  
• Californication säsong två - David Duchovny fortsätter att briljera som Hank Moody och serien lyckades hålla samma höga nivå som säsong ett. På min önskelista för 2009 finns en dröm om en minst lika bra säsong tre.
  
• Alexander Skarsgård i Generation kill - Serien i sig var fantastiskt bra då den visade en väldigt gripande och trovärdig sida av amerikanska soldaters liv i Irak. Framförallt imponerade Alexander Skarsgård. Jag trodde faktiskt inte att han hade förmågan att spela så bra. Innan serien var jag inget fan av Skarsgård jr, men nu är det tvärtom.
  
• Trubadurerna i morgonpasset i P3 - Varje fredagmorgon i bilen på väg till jobbet blev en fröjd tack vare The Ultimate Morning Experience. Två fenomenalt skickliga musiker, Gustav Svedung och Kristofer Göransson, väcker folk med covers på valfria låtar. Det är imponerande vilket brett register av låtar de lyckas framföra. Deras galna version av Britney Spears Toxic ekar fortfarande kvar i mitt huvud. Nästa år hoppas jag att turen är på min sida och de tar min väckningsförfrågan.
  
• Jpod - En udda tv-serie från Canada baserad på boken av Douglas Coupland. Boken är en av mina absoluta favoriter och glädjen var stor när serien dök upp. Det kändes överhuvudtaget fräscht med något som för en gång skull inte handlade om kompisgäng i New York. Tyvärr blev den nedlagd efter första säsongen trots bra tittarsiffror.
  
• Danny Wallace - Geniet, komikern, kungen och författaren Danny Wallace fick sin självbiografiska bok The Yes man förvandlad till en komedi med Jim Carrey. Jag rekommenderar i stort sett allt Danny har gjort, allt från tv-serien där han försökte starta sitt eget land Lovely, där jag för övrigt är medborgare, till filmen Yes man som är inspirerande och mycket rolig. Bara det faktum att det finns en handskriven lapp på Dannys hemsida där det står "Hello there! Welcome to the site. I love you" säger allt om hans positiva budskap.
  
• Spotify - En svensk supertjänst där du kan streama musik via datorn. De sägs ha över 90 procent av all utgiven musik. Du behöver i stort sett aldrig köpa en skiva igen för att lyssna på hemma. Förhoppningsvis fixar de lite Beatles-låtar under 2009 för de är en av de få grupper jag inte hittat på Spotify. För er som redan har Spotify så hittar ni min jullåtslista här.
  
• Cloverfield - En skrämmande och fullständigt fängslande skildring av ett Godzilla-liknande monsters framfart i New York. Allt via hemvideokamera, vilket bidrog till effekten och att alla specialeffekter kändes verkliga. Jag hade inga förväntningar på filmen och kanske var det därför den gjorde ett sånt intryck. Oavsett om du gillar skräck eller inte så bör du inte missa den här filmen.

Min bottenlista, också den utan rangordning:

• Esbjörns Svenssons allt för tidiga bortgång - En av våra mest brilljanta musiker dog under en dykutfärd i Stockholms skärgård. Tragiskt och väldigt synd för svensk musik i stort, inte bara jazz.
  
• Margot at the wedding - Jag kan uppskatta hantverket i Noah Baumbachs film, men det är ungefär allt. Filmen är hyllad av många och jag kan inte begripa varför man ska vilja uppleva ångest, neuroser, dogma-liknande ljussättningar på detta sätt. Inte ens Jack Black lyckas lyfta den filmen. Undvik även Noahs tidigare film The squid and the whale. Den är precis lika deprimerande.
  
• Portishead - Hur många år väntade vi på en ny platta med Portishead? Elva år. Och var det värt väntan? Nej! Otroligt deprimerande och brist på den balans mellan vackert, mörkt och melodiskt som gjorde dem stora med Dummy 1994.
  
• Melodifestivalen - En orgie i usla melodier och överexponering i media. Sen att de har en miljard deltävlingar gör att hela konceptet urholkas kraftigt.

God jul och gott nytt år!

Uppdatering: Nu (några månader senare) har Aftonbladet en artikel om Alexander Skarsgård i Generation Kill.