Listor utan list i överflöd mot årets slut

2010 närmar sig sitt slut. Det innebär summeringar av alla dess slag och framförallt listor. Många alldeles för uppenbara, och jag vet inte om jag kan påstå att min är mindre uppenbar än någon annans.

Som nybliven pappa under året så har min tid till att läsa, se på film/gå på bio, lyssna på musik och så vidare varit något begränsad. Men det har ju bara varit positivt eftersom jag då blivit tvungen att skala bort stora mängder av det överflöd av kultur jag normalt intar. Så jag har koncentrerat mig på kvalitet i år vilket gjorde den här listan lätt att ta fram.

Skiva

Årets bästa skiva är utan tvekan The wild hunt av The tallest man on earth. Ett nygammalt sound med fantastiskt gitarrspel, grymt bra och raspig röst och låtar som bara blir bättre och bättre.

Jag vet att Kristian Mattson har mer på gång, bland annat e

n nysläppt EP, så 2011 kan bli ett härligt år med ännu e

n fantastisk skiva av världens längsta man.

Bok

One Day av David Nicholls har tydligen legat länge på topplistan över engelska pocketböcker. Det kan jag förstå. En underbart berättad bok om kärlek och vänskap mellan två personer vars liv vi får följa över 20 års tid men endast en dag varje år.

Boken håller också på att spelas in som film med Anne Hathaway i en av huvudrollerna. Så det finns att se fram emot inför nästa år.

TV

I konkurrens med många nyare och fräschare serier som Community, True Blood, Hung med flera så var det pensionärerna Lost och 24 som som vann mitt hjärta i år. Jag har följt båda serierna sedan de startade och i år var det avslut för båda. 24 kunde i ärlighetens namn ha avslutats för flera säsonger sedan, men Lost slutade precis i rättan tid. Värdiga avslut för två av 2000-talets tv-giganter.

Radio

Cirkus Kiev är knappast något nytt för 2010 men i år har det här humorgänget fått mig att skratta mer än förr. Sjuka sketcher i överflöd. Jag vet inte vad som varit roligast men följetången om företaget supportteknik är en höjdare. Reklamerna om Bob Marleys alla kärleksbarn likaså, särskilt Gute-Tommy Marley. 

Film

Kick Ass gjorde som titeln antyder, it kicked ass! Jag gillar superhjältefilmer men på senare år har konceptet blivit något urvattnat. Visst, de nya Batman-filmerna och Watchmen håller hög kvalitet och är bra filmer men de saknar lite den där glimten i ögat. Där kommer Kick Ass in och gör allt helt rätt. Fantastiskt foto och ljud, bra story, lagom framträdande Nicholas Cage och helt galet bra story. En hänsynslös film som gjorde mig helt torr i munnen av att jag bara satt och gapade.

Spel

Limbo - något så osannolikt som ett minimalistiskt spel till Xbox 360. Det hade jag aldrig väntat mig. I en bransch där det bara ska vara mer, svulstigare, mer avancerat, snyggare och häftigt så gjorde Danmark konst och spel i en fantastisk kombination. Avskalat är bara förnamnet, less is more säger nog allt. Utan musik, uttalad handling eller dialog så skapade Playdead en suggestiv och effektfull stämning likt inget annat på en mättad och homogen spelmarknad. Vill ha mer!

Renässans
Jag var inte med när det begav sig för det före detta Umeå-baserade hardcore-bandet Abhinanda. Men jag var med när de återförenades på Café 44 tidigare i år. Fullt ös medvetslös beskriver nog bäst hur upplevelsen var. Sen hjälper nog det faktum att jag gjorde skivomslaget till deras samlingsalbum till en hel del. Och att det är jäkligt sköna killar. Mer ös 2011 om jag får be, tack.

Som ny ett decennium senare

Idag valde jag att se om Almost famous för första gången sedan den släpptes år 2000. Slutsats: Den var minst lika bra den här gången om inte bättre.

Bra musik, manus och skådespelare. Och framför allt - många sköna citat. Min favorit är när Jimmy Fallons karaktär Dennis Hope säger följande:

If you think Mick Jagger will still be out there trying to be a rock star at age figty, then you are sadly, sadly mistaken.

Om du inte redan sett Almost famous, gör det! Om du redan sett den, gör det igen!

Star trek - nu igen?

Jag har aldrig gillat Star trek, inte i någon variant. Trots det har jag sett i stort sett alla filmerna av någon okänd anledning. Nu är det ännu en Star trek-film på gång, och för första gången tror jag det finns en stor chans att den är bra.

Det ligger helt klart i tiden med nyversioner eller omstarter av redan etablerade och populära filmserier. James Bond, Batman, Stålmannen med flera. Alla har de fått nyversioner som varit skapade för en ny generation kids som inte vuxit upp med orginalen. Det går i princip även att räkna de tre senaste Star wars-filmerna hit också, även om de inte är nyversioner så har de för dagens barn och ungdomar blivit vad de gamla filmerna var för mig och alla som växte upp på 70- och 80-talet.

Men mer Star trek?

Jag frågar mig själv varför Star trek behöver en nystart. Enbart mängden filmer och tv-serier är nog för att man kan tycka att det räcker och blir över. Visst, det mesta är enligt mig fullständig skit så att försöka skapa något bättre är något jag uppmuntrar. Men ändå, har vi inte sett tillräckligt med Star trek?

Vi lever i tider då ekonomin är svag och möjligheterna i filmskapandet är näst intill oändliga. Om jag var ett filmbolag skulle jag också ta det säkra före det osäkra och bygga vidare på något som redan är oerhört populärt. Men samtidigt vill de få det att se ut som om de tagit en risk med regissören JJ Abrams, något de självklart inte gjort.

Upprörda fans

Trogna fans av serien är upprörda och gillar inte den nya riktningen av filmen. Det tror jag filmbolagen bryr sig mindre om, de vill skapa nya fans - och det kommer de garanterat att göra.

JJ Abrams är en smart och populär kille. Han om någon kan skapa intressanta filmer och tv-serier som lockar dagens tv-tittare och biobesökare. Han är helt rätt man för jobbet med andra ord. Något som får mig att helt osannolikt verkligen vilja se filmen. Jag följer Lost slaviskt, följde Alias länge och älskade filmen Cloverfield. Visserligen var jag inget fan av Felicity, men det var tidigt i hans karriär så det går att ha överseende med det.

Vad som är uppenbart är att allting i livet är cirkulärt, ett konstant flöde, så även filmindustrin. Jag antar att det är en naturkraft som inte går att stoppa. Särskilt inte eftersom den i grunden handlar om pengar, och om det är något som är cirkulärt så är det ekonomi.

Recensioner:

Aftonbladet

Expressen

SvD

DN

Will Ferrell vs. Mats Wilander

Will Ferrell ska möta Mats Wilander på tennisbanan. Ja, det är sant. Jag skrattade när jag läste detta, särskilt när Will Ferrell säger i sitt pressmeddelande att han ÄR tennis, men sen blev jag lite ledsen - jag vill ju vara på plats och se spektaklet.

Matchen ska gå av stapeln den 2 maj i Los Angeles och är en välgörenhetstillställning. Aftonbladet rapporterar om detta den 24 april.

Vem är den största fånen?
En fråga är ifall Will Ferrell kan rubba Mats på banan, absolut inte. Men en än mer angelägen fråga är om Mats Wilander kan rubba sin motståndare när det gäller att "showa". Vi vet alla att Mats har en svaghet för något som ligger i gränslandet mellan kultur och komik. Jag tänker självklart på hans poesi- och hans rockkarriärer. För er som missat till exempel dikten om droppen så rekommenderar jag den, det är ett klassiskt ögonblick i svensk historia. 

Nu ska jag inte vara elak mot Mats. Jag älskar tennis och jag spelar själv ofta. Mad Mats framgångar på banan talar för sig självt och är inget annat än imponerande. Och han gjorde det i väldigt ung ålder, han var bara 17 år när han slog igenom på allvar. Vem vet, Mats kanske egentligen ville bli något annat än tennisspelare när han blev stor. Och det kanske är just för att han är en idrottsstjärna som hans dikter framstår som lite löjliga.

Uppdaterat: Och hur gick det då? Aftonbladet skriver om matchen.

Hypen för jordens undergång har börjat

Den 21 december 2012 går världen under. Eller så sker något som radikalt förändrar våra liv här på jorden. Dessa konspirationsteorier är givetvis något som Hollywood utnyttjar gladeligen.

Jag varken kan eller orkar redogöra teorierna i sin helhet, men kort så går det ut på att den 21 december 2012 är ett datum som bland andra Maya-indianerna förutspått i sin berömda kalender för flera tusen år sedan. Exakt vad som händer finns det mängder av teorier och spekulationer om och de flesta handlar om någon slags katastrof eller jordens undergång, men troligtvis händer ingenting. Läs mer om detta här.

Oavsett vad som händer så är det ett tillräckligt intressant datum för att Hollywoods egen katastrof-och-jorden-går-under-farbror Roland Emmerich ska göra en storfilm om jordens undergång 2012, döpt till just 2012 (ej att förväxla med B-filmen 2012: doomsday).

Meta-marknadsföring av filmen
Filmen kommer i november men redan nu har marknadsföringen börjat, så kallad viral marketing. Förutom en sedvanlig trailer, som jag måste säga är fantastiskt bra och skrämmande, så har en del hemsidor, Facebook-grupper och annat skapats. Vissa som det är lätt att missta för något som är på riktigt.

Först och främst så finns det en sida för en påhittad organisation som heter Institute for human continuity, IHC. Det är en väldigt välgjord sida där man dels kan se och testa olika katastrof-scenarion baserat på några teorier om vad som händer 2012. Det finns och fördjupande information om institutets olika forsknings- och utvecklingsinitiativ. Bland annat finns skisser och information om flytande städer, rymdkolonier utanför vår atmosfär och en underjordisk stad vid en av våra poler. Fantastieggande och skrämmande är nog rätt ord att beskriva det.

Lotteri väljer överlevare
På hemsidan för IHC finns också ett fejkat men obehagligt lotteri som ska välja ut de människor som får en chans att överleva i något av de alternativ som institutet jobbar med. Också det väldigt skrämmande. Givetvis så är lotteriet egentligen bara ett sätt att skriva upp sig för nyhetsbrev och marknadsföring angående filmen.

Huvudkaraktären presenteras
Även en av filmens huvudkaraktärer, Jackson Curtis spelad av John Cusak, får lite meta-marknadsföring. En hemsida kallad Farewell Atlantis berättar om karaktären som är författare och hans bok med samma namn som hemsidan. Boken är skönlitterär och handlar om 2012 och regeringarnas konspiration kring detta år.

Det finns även fler sidor, bland annat någon konstig blogg innehållandes videoklipp med Woody Harrelson som någon slags galenpanna, men jag rekommenderar att du undersöker dessa själva.

Premiär i november
När filmen kommer i november så är det garanterat något jag ser på bio. Dels för att jag är väldigt nyfiken av mig, och min nyfikenhet är minst sagt eggad nu av dessa hemsidor, och dels för att katastroffilmer kan vara riktigt underhållande. Sen att jag är lite smått besatt av den 21 december 2012 gör mig ju inte mindre benägen att se 2012. Hoppas bara att det inte blir samma smörja som i Emmerichs tidigare filmer, till exempel The day after tomorrow. Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Jag hoppas också att filmen är så samhällskritisk som all den här hypen kan få en att tro, se trailern så förstår du vad jag menar.

Länkar:

• http://www.instituteforhumancontinuity.org/


• http://www.whowillsurvive2012.com/


• http://www.thisistheend.com/


• http://www.farewellatlantis.com/

Sätt tänderna i den eviga blodsugartrenden

Av någon anledning är vampyrberättelser i antingen som film, tv-serie eller bok oerhört populärt just nu, och jag kan inte låta bli att undra varför det är så.

Förra året gick inte mindre än två storfilmer om vampyrer upp på biografer. Den ena är den svenska filmen Låt den rätte komma in och den andra är hollywoodfilmen Twilight. Jag har inte sett någon av dem ännu och ska jag se en av dem så blir det utan tvekan Låt den rätte komma in som jag har fått rekommenderad av många. Utöver dessa filmer så kom också den påkostade amerikanska tv-serien True blood, även den med vampyrtema. Denna har jag precis plöjt mig igenom.

Subtil och intelligent humor
True blood är baserad på Southern vampire mysteries, en bokserie innehållandes åtta böcker av författaren Charlaine Harris. Böckerna och serien utspelar sig i den amerikanska södern och bjuder på en klart annorlunda berättelse innehållande bland annat vampyrer. Grunden bygger på att vampyrer har kommit ut ur garderoben och visat att de existerar. Samtidigt som de försöker jobba sig till lika rättigheter som människor så finns det de vampyrer som gärna lever kvar i gammalt mer klassiskt blodsugarbeteende. Detta ger en helt klart udda twist på hela berättelsen och det är inte utan att man kan låta bli och dra paralleller mellan detta och kampen för färgades rättighetskamp i USA, och särskilt då med den amerika söderns historik i frågan.

Samma skapare som Six feet under
Serien är skapad av geniet Alan Ball som också skapade Six feet under, något som bäddar för bra underhållning. Det som framförallt gör True blood till en favorit hos mig är humorn. Precis som i Six feet under kan det ibland vara lätt att missa komiken för den är subtil, underfundig och mycket intelligent, men är du vaken så blir du belönad.
True blood har under hösten sänts i Canal+ och sannolikt lär den senare sändas i TV4.

Varför så mycket vampyrfokus?
Kanske är det för att en ny generation unga ska få sina egna vampyr- och skräckberättelser att relatera till, men troligtvis handlar det nog mer om att de som växt upp med vampyrfilmerna som kom på 70- och tidigt 80-tal mer än gärna förvaltar sitt kulturarv från barndomen. Själv är jag fortfarande förtjust i de gamla Christopher Lee-Dracula filmerna från som blev cirka tio till antalet och spände över tre decennier. Sen på 80-talet kom klassikern The Lost boys som jag fortfarande bär med mig någonstans i bakhuvudet.

Kort kan jag helt enkelt konstatera att det alltid har gjorts en väldans massa vampyrfilmer, 2000-talet är inte på något sätt unikt när det gäller antalet vampyrfilmer, men innehållsmässigt så har det äntligen skett en utveckling.

Uppdaterat: Länk till DNs artikel om Stephanie Meyers böcker med vampyrtema.

Uppdaterat: Länk till DNs artikel "Vi är alla vampyrer!".
Uppdaterat: Länk till Aftonbladets artikel om blodsugartrenden.

Säg ja istället för nej 2009

Enligt många källor ska 2009 bli ett skitår på många sätt. Det blir negativt inom många områden - ekonomiskt, jobbmässigt och sjunkande bostadspriser. Då är det passande att börja året med att rekommendera något positivt som också kan hjälpa under året.

På ytan ser filmen Yes man kanske ut som en vanlig, tramsig komedi med Jim Carrey - Men det är den inte, verkligen inte.

Handlingen är enkel - det handlar om en man, spelad av Jim Carrey, som tvekar inför det mesta. Och när han tvekar är det lättare att säga nej till saker. Han tar det säkra före det osäkra och det leder till ett fullständigt inrutat och ensamt liv. En dag träffar han en gammal kollega som tar med honom på ett seminarium som handlar om att säga ja. Efter det har vår huvudperson avlagt ett löfte till sig själv att säga ja till allt. Detta tar Jim Carreys karaktär självklart lite för långt och det finns verkligen ingenting, hur galet eller farligt det än må vara, som han säger nej till.

Läs boken
Filmen är baserad på en självbiografisk bok av författaren och komikern Danny Wallace. Boken släpptes 2005 och handlar om när Danny testade att säga ja till allt i sex månader. Och det är här filmen, och boken, visar att det finns ett större djup till detta än vad man kan tro. Jag har själv länge levt efter teorin att i situationer där jag vill säga nej till något utan att ha någon anledning, då säger jag ja istället. Och resultatet är, precis som i filmen och boken, att det alltid leder till något positivt. Det finns mycket jag skulle kunna räkna upp som inte hade hänt i mitt liv om jag inte levt med denna taktik.

Angående skitåret 2009
Det finns ingen anledning att det ska behöva bli ett skitår. Jag läste nyligen en artikel i Dagens Nyheter av Niklas Ekdahl där han skriver om nästa år. Niklas konstaterar att allt gott i livet är gratis och bara för att vi får ett skitår ekonomiskt så finns det mycket att glädjas åt. Sånt som vi glömt bort i vårt konsumtionsrus de senaste åren. Jag rekommenderar att du läser artikeln, du hittar den här.

Så, börja året med att läsa boken av Danny Wallace eller se filmen. Vilket som så har 2009 alla möjligheter att bli ett strålande år.

Bäst och sämst 2008

Det verkar gå en trend i att skriva listor den här tiden på året, det är intressant hur fräscht det känns. Jag kan inte göra annat än att kopiera detta unika och nya koncept och summera 2008 års höjdpunkter.

Jag hoppas den subtila ironin lös igenom där, men jag är väl inte mycket bättre själv. Listor är bra, ett bevis på det är High fidelity. Både boken av Nick Hornby och filmen med John Cusack som båda är kanonbra.

Min topplista 2008 helt utan rangordning:

• Mass Effect - Otroligt genomarbetat spel till xbox360 och senare också PC som fullkomligen slog mig med häpnad på grund av en fantastisk handling, riktigt bra röstskådespelare och underbar musik. Detta var första gången som jag kände att ett spel bröt barriären mellan film och spel på ett klockrent sätt. Spelet släpptes egentligen 2007 men det tog nästan ett år att spela klart det, 60 timmar effektiv tid. Därför är det med på årets lista, och på grund av det faktum att jag lagt ner så mycket tid på det, det skulle vara ett personligt nederlag om jag inte tyckte det var bra då.
  
• Californication säsong två - David Duchovny fortsätter att briljera som Hank Moody och serien lyckades hålla samma höga nivå som säsong ett. På min önskelista för 2009 finns en dröm om en minst lika bra säsong tre.
  
• Alexander Skarsgård i Generation kill - Serien i sig var fantastiskt bra då den visade en väldigt gripande och trovärdig sida av amerikanska soldaters liv i Irak. Framförallt imponerade Alexander Skarsgård. Jag trodde faktiskt inte att han hade förmågan att spela så bra. Innan serien var jag inget fan av Skarsgård jr, men nu är det tvärtom.
  
• Trubadurerna i morgonpasset i P3 - Varje fredagmorgon i bilen på väg till jobbet blev en fröjd tack vare The Ultimate Morning Experience. Två fenomenalt skickliga musiker, Gustav Svedung och Kristofer Göransson, väcker folk med covers på valfria låtar. Det är imponerande vilket brett register av låtar de lyckas framföra. Deras galna version av Britney Spears Toxic ekar fortfarande kvar i mitt huvud. Nästa år hoppas jag att turen är på min sida och de tar min väckningsförfrågan.
  
• Jpod - En udda tv-serie från Canada baserad på boken av Douglas Coupland. Boken är en av mina absoluta favoriter och glädjen var stor när serien dök upp. Det kändes överhuvudtaget fräscht med något som för en gång skull inte handlade om kompisgäng i New York. Tyvärr blev den nedlagd efter första säsongen trots bra tittarsiffror.
  
• Danny Wallace - Geniet, komikern, kungen och författaren Danny Wallace fick sin självbiografiska bok The Yes man förvandlad till en komedi med Jim Carrey. Jag rekommenderar i stort sett allt Danny har gjort, allt från tv-serien där han försökte starta sitt eget land Lovely, där jag för övrigt är medborgare, till filmen Yes man som är inspirerande och mycket rolig. Bara det faktum att det finns en handskriven lapp på Dannys hemsida där det står "Hello there! Welcome to the site. I love you" säger allt om hans positiva budskap.
  
• Spotify - En svensk supertjänst där du kan streama musik via datorn. De sägs ha över 90 procent av all utgiven musik. Du behöver i stort sett aldrig köpa en skiva igen för att lyssna på hemma. Förhoppningsvis fixar de lite Beatles-låtar under 2009 för de är en av de få grupper jag inte hittat på Spotify. För er som redan har Spotify så hittar ni min jullåtslista här.
  
• Cloverfield - En skrämmande och fullständigt fängslande skildring av ett Godzilla-liknande monsters framfart i New York. Allt via hemvideokamera, vilket bidrog till effekten och att alla specialeffekter kändes verkliga. Jag hade inga förväntningar på filmen och kanske var det därför den gjorde ett sånt intryck. Oavsett om du gillar skräck eller inte så bör du inte missa den här filmen.

Min bottenlista, också den utan rangordning:

• Esbjörns Svenssons allt för tidiga bortgång - En av våra mest brilljanta musiker dog under en dykutfärd i Stockholms skärgård. Tragiskt och väldigt synd för svensk musik i stort, inte bara jazz.
  
• Margot at the wedding - Jag kan uppskatta hantverket i Noah Baumbachs film, men det är ungefär allt. Filmen är hyllad av många och jag kan inte begripa varför man ska vilja uppleva ångest, neuroser, dogma-liknande ljussättningar på detta sätt. Inte ens Jack Black lyckas lyfta den filmen. Undvik även Noahs tidigare film The squid and the whale. Den är precis lika deprimerande.
  
• Portishead - Hur många år väntade vi på en ny platta med Portishead? Elva år. Och var det värt väntan? Nej! Otroligt deprimerande och brist på den balans mellan vackert, mörkt och melodiskt som gjorde dem stora med Dummy 1994.
  
• Melodifestivalen - En orgie i usla melodier och överexponering i media. Sen att de har en miljard deltävlingar gör att hela konceptet urholkas kraftigt.

God jul och gott nytt år!

Uppdatering: Nu (några månader senare) har Aftonbladet en artikel om Alexander Skarsgård i Generation Kill.