onsdag 28 oktober 2009

Ödlorna från min barndom är tillbaks

Och nej, jag menar inte salamanderödlorna som man fångade i träsk. För alla som växte upp på 80-talet så är tv-serien V något som alltid får oss att bli nostalgiska. Nu får en ny generation chansen att uppleva en nyversion av kultserien. Jag har precis sett de första nio minuterna av första avsnittet.

När V kommer upp som samtalsämne blir många ofta nostalgiska, men klara argument till varför den var så bra och populär finns nästan aldrig. Det blir ganska grumligt när någon försöker förklara. Och det är inte så konstigt. Det flesta som minns V som något bra gör det för att de inte var tillräckligt gamla för att kunna skilja på bra och dålig kvalité. Utomjordingar för barn är och kommer alltid vara väldigt häftigt, oavsett hur dåligt det är.

Nya serien ser spännande ut
Hur nya V kommer att klara sig vet jag inte. Med tanke på att dagens tv-serie klimat är klart tuffare och annorlunda än på glada 80-talet så kan det gå precis hur som helst. Oavsett så kan jag meddela att det ser väldigt spännande ut. Serien innehåller många mer eller mindre kända ansikten från andra tv-serier. Till exempel så finns Scott Wolf från 90-talsklassikern Ensamma hemma (Party of five) och Elisabeth Mitchell från Lost med.

Är det ödlor den här gången också?
Det är naturligt för publiken att ifrågasätta nyversioner, särskilt när det är något som V som räknas som en kultklassiker (läs B-film/serie). Men bara inom de första nio minuterna så lyckas de referera till både orginalserien och filmen Independence day, som utan tvekan hämtade lite inspiration från V. Detta visar att skaparna är bestämda i att göra något eget av serien, och om utomjordingarna ens är ödlor den här gången låter jag vara osagt. Jag tror dock att vi slipper nazist- och andra världskrigetreferenser i allt för stor grad. Vi lever helt enkelt i en ny tid nu.

Se första nio minuterna du också
Ta chansen och se de första nio minuterna av avsnitt ett du också, och avgör för dig själv om det här är något att följa. Jag kommer att ge serien en chans i alla fall - allt för att få känna mig som ett barn på nytt.

fredag 8 maj 2009

Star trek - nu igen?

Jag har aldrig gillat Star trek, inte i någon variant. Trots det har jag sett i stort sett alla filmerna av någon okänd anledning. Nu är det ännu en Star trek-film på gång, och för första gången tror jag det finns en stor chans att den är bra.

Det ligger helt klart i tiden med nyversioner eller omstarter av redan etablerade och populära filmserier. James Bond, Batman, Stålmannen med flera. Alla har de fått nyversioner som varit skapade för en ny generation kids som inte vuxit upp med orginalen. Det går i princip även att räkna de tre senaste Star wars-filmerna hit också, även om de inte är nyversioner så har de för dagens barn och ungdomar blivit vad de gamla filmerna var för mig och alla som växte upp på 70- och 80-talet.

Men mer Star trek?
Jag frågar mig själv varför Star trek behöver en nystart. Enbart mängden filmer och tv-serier är nog för att man kan tycka att det räcker och blir över. Visst, det mesta är enligt mig fullständig skit så att försöka skapa något bättre är något jag uppmuntrar. Men ändå, har vi inte sett tillräckligt med Star trek?

Vi lever i tider då ekonomin är svag och möjligheterna i filmskapandet är näst intill oändliga. Om jag var ett filmbolag skulle jag också ta det säkra före det osäkra och bygga vidare på något som redan är oerhört populärt. Men samtidigt vill de få det att se ut som om de tagit en risk med regissören JJ Abrams, något de självklart inte gjort.

Upprörda fans
Trogna fans av serien är upprörda och gillar inte den nya riktningen av filmen. Det tror jag filmbolagen bryr sig mindre om, de vill skapa nya fans - och det kommer de garanterat att göra.
JJ Abrams är en smart och populär kille. Han om någon kan skapa intressanta filmer och tv-serier som lockar dagens tv-tittare och biobesökare. Han är helt rätt man för jobbet med andra ord. Något som får mig att helt osannolikt verkligen vilja se filmen. Jag följer Lost slaviskt, följde Alias länge och älskade filmen Cloverfield. Visserligen var jag inget fan av Felicity, men det var tidigt i hans karriär så det går att ha överseende med det.

Vad som är uppenbart är att allting i livet är cirkulärt, ett konstant flöde, så även filmindustrin. Jag antar att det är en naturkraft som inte går att stoppa. Särskilt inte eftersom den i grunden handlar om pengar, och om det är något som är cirkulärt så är det ekonomi.

Recensioner:

tisdag 5 maj 2009

Allsång på Kungliga Operan

På lördag sjunger Malena Ernman Sveriges bidrag i vad som kallas schlager-EM, och på måndagskvällen den 4 maj märktes det att hysterin är fullkomlig - på Kungliga Operan av alla platser.

Det var självklart fullsatt och dessutom sändes föreställningen till ett 30-tal biografer runt om i Sverige. Jag vet inte hur Askungen som opera gick igenom bioduken men på plats kändes det att det var något annorlunda. Hela föreställningen var lättsam, rolig och samtidigt vacker och i stort sett alla sjöng lungorna ur sig på bästa sätt. Den stroppighet som annars är ganska lätt att associera med opera, och särskilt Kungliga Operan, lös med sin frånvaro. Detta var en kväll som alla kunde uppskatta.

Schlagerhysteri och allsång
En höjdpunkt, förutom de mest uppenbara prestationerna, var när Askungens ruskigt elaka pappa bröt av med att helt plötsligt sjunga en sliskig version av Volare. Och inte nog med det, han fick utan några som helst svårigheter hela publiken att sjunga med. Det var ett absurt, men smått fantastiskt, ögonblick på Kungliga Operan.

Annars var det självklart huvudrollsinnehavaren Malena Ernman som lös upp kvällen med en strålande avslutning. Och den uppskattning hon fick av publiken var enastående (ovationer). Frågan är om opera någonsin haft en sådan chans att bli populärt i alla hem som nu.

Uppdaterat: DN skriver om Malena-effekten.

fredag 24 april 2009

Will Ferrell vs. Mats Wilander

Will Ferrell ska möta Mats Wilander på tennisbanan. Ja, det är sant. Jag skrattade när jag läste detta, särskilt när Will Ferrell säger i sitt pressmeddelande att han ÄR tennis, men sen blev jag lite ledsen - jag vill ju vara på plats och se spektaklet.

Matchen ska gå av stapeln den 2 maj i Los Angeles och är en välgörenhetstillställning. Aftonbladet rapporterar om detta den 24 april.

Vem är den största fånen?
En fråga är ifall Will Ferrell kan rubba Mats på banan, absolut inte. Men en än mer angelägen fråga är om Mats Wilander kan rubba sin motståndare när det gäller att "showa". Vi vet alla att Mats har en svaghet för något som ligger i gränslandet mellan kultur och komik. Jag tänker självklart på hans poesi- och hans rockkarriärer. För er som missat till exempel dikten om droppen så rekommenderar jag den, det är ett klassiskt ögonblick i svensk historia. 

Nu ska jag inte vara elak mot Mats. Jag älskar tennis och jag spelar själv ofta. Mad Mats framgångar på banan talar för sig självt och är inget annat än imponerande. Och han gjorde det i väldigt ung ålder, han var bara 17 år när han slog igenom på allvar. Vem vet, Mats kanske egentligen ville bli något annat än tennisspelare när han blev stor. Och det kanske är just för att han är en idrottsstjärna som hans dikter framstår som lite löjliga.

Uppdaterat: Och hur gick det då? Aftonbladet skriver om matchen.

tisdag 14 april 2009

Hypen för jordens undergång har börjat

Den 21 december 2012 går världen under. Eller så sker något som radikalt förändrar våra liv här på jorden. Dessa konspirationsteorier är givetvis något som Hollywood utnyttjar gladeligen.

Jag varken kan eller orkar redogöra teorierna i sin helhet, men kort så går det ut på att den 21 december 2012 är ett datum som bland andra Maya-indianerna förutspått i sin berömda kalender för flera tusen år sedan. Exakt vad som händer finns det mängder av teorier och spekulationer om och de flesta handlar om någon slags katastrof eller jordens undergång, men troligtvis händer ingenting. Läs mer om detta här.
Oavsett vad som händer så är det ett tillräckligt intressant datum för att Hollywoods egen katastrof-och-jorden-går-under-farbror Roland Emmerich ska göra en storfilm om jordens undergång 2012, döpt till just 2012 (ej att förväxla med B-filmen 2012: doomsday).

Meta-marknadsföring av filmen
Filmen kommer i november men redan nu har marknadsföringen börjat, så kallad viral marketing. Förutom en sedvanlig trailer, som jag måste säga är fantastiskt bra och skrämmande, så har en del hemsidor, Facebook-grupper och annat skapats. Vissa som det är lätt att missta för något som är på riktigt.

Först och främst så finns det en sida för en påhittad organisation som heter Institute for human continuity, IHC. Det är en väldigt välgjord sida där man dels kan se och testa olika katastrof-scenarion baserat på några teorier om vad som händer 2012. Det finns och fördjupande information om institutets olika forsknings- och utvecklingsinitiativ. Bland annat finns skisser och information om flytande städer, rymdkolonier utanför vår atmosfär och en underjordisk stad vid en av våra poler. Fantastieggande och skrämmande är nog rätt ord att beskriva det.

Lotteri väljer överlevare
På hemsidan för IHC finns också ett fejkat men obehagligt lotteri som ska välja ut de människor som får en chans att överleva i något av de alternativ som institutet jobbar med. Också det väldigt skrämmande. Givetvis så är lotteriet egentligen bara ett sätt att skriva upp sig för nyhetsbrev och marknadsföring angående filmen.

Huvudkaraktären presenteras
Även en av filmens huvudkaraktärer, Jackson Curtis spelad av John Cusak, får lite meta-marknadsföring. En hemsida kallad Farewell Atlantis berättar om karaktären som är författare och hans bok med samma namn som hemsidan. Boken är skönlitterär och handlar om 2012 och regeringarnas konspiration kring detta år.

Det finns även fler sidor, bland annat någon konstig blogg innehållandes videoklipp med Woody Harrelson som någon slags galenpanna, men jag rekommenderar att du undersöker dessa själva.

Premiär i november

När filmen kommer i november så är det garanterat något jag ser på bio. Dels för att jag är väldigt nyfiken av mig, och min nyfikenhet är minst sagt eggad nu av dessa hemsidor, och dels för att katastroffilmer kan vara riktigt underhållande. Sen att jag är lite smått besatt av den 21 december 2012 gör mig ju inte mindre benägen att se 2012. Hoppas bara att det inte blir samma smörja som i Emmerichs tidigare filmer, till exempel The day after tomorrow. Men det kanske är att hoppas på för mycket.

Jag hoppas också att filmen är så samhällskritisk som all den här hypen kan få en att tro, se trailern så förstår du vad jag menar.

Länkar:

torsdag 9 april 2009

Garp och hans värld

Bättre sent än aldrig brukar det heta, och pratar vi litteratur så passar det uttrycket perfekt. Jag har precis, för första men inte sista gången, läst John Irvings klassiker Garp och hans värld. Få böcker jag har läst har varit så fängslande, sorgliga men samtidigt roliga som denna.

Det som fängslade mig mest till en början var utan tvekan John Irvings förmåga att använda språket, hur han med ord målar upp en otrolig historia som spänner över en hel persons liv. Det är en bok som jag inte ville att den skulle ta slut. Har du inte läst Garp och hans värld så ska du utan tvekan göra detta, och läs inte vidare för nedanför avslöjar jag kanske lite för mycket om både Garp och hans värld men också om tv-serien Six feet under.

Paralleller med Six feet under
Ju längre in i boken jag kom desto mer började vissa element kännas bekanta. Både ur ett handlingsmässigt perspektiv och ur ett slags meta-perspektiv.
Garp säger själv angående sin litteratur att den är fylld av hopplösa fall som på ett eller annat sätt kommer sluta med att personerna går en oundviklig död till mötes, precis som tv-serien Six feet under. I Garp och hans värld får vi följa alla karaktärernas öden och död i epilogen, efter att Garp har dött i slutet av boken. Vi får veta exakt hur det går. I Six feet under dör Nate mot seriens slutkläm varpå vi får en epilog, en fantastisk epilog måste jag säga, som berättar hur alla andra karaktärer i serien möter sin död.

Parallellerna är många fler, bland annat besattheten av döden i det Garp skriver. Jag skulle också säga att Garps och Nates dödsfall på många sätt påminner om varandra. Det fann båda en slags frid i sina liv innan de dog.

Läs boken och se tv-serien så kommer du att förstå vad jag menar. Troligtvis har skaparen av Six feet under hämtat inspiration från ett klassiskt litterärt verk, och skapat sin egen variant av samma upplägg. Eller så är det bara en slump att jag ser dessa kopplingar. I vilket fall som helst så är boken och serien bland det bästa jag upplevt.

tisdag 10 mars 2009

Vem bryr sig om hur Shakespeare såg ut?

Dagens nyheter presenterade nyligen i en artikel en bild på det enda porträttet av William Shakespeare. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv hur intressant det egentligen är, särskilt med tanke på att det finns mycket som tyder på att han kanske inte skrev de verk som gjort honom historisk.

Missförstå mig inte, det kan lika väl vara så att han faktiskt skrev verken. Men efter att precis ha avslutat Erlend Loe och Petter Amundsens bok "Expedition Shakespeare" (Organisten) så är det mycket som tyder på att William Shakespeare faktiskt inte skrev de berömda verken. Och det som läggs fram som bevis i boken leder till slut fram till att det absolut inte går att bortse från sannolikheten att någon annan skrev verken.

Ingen vanlig Erlend Loe
Boken är något helt annat än vad som normalt kommer från Erlend Loes penna. Jag hade helt andra förväntningar, ändå kunde jag inte sluta läsa boken. Den är skriven i intervjuform där Loe står för den skeptiska sidan av innehållet, Petter Amundsen är mannen med teorin. Ju längre boken sträcker sig desto mer övertygad bli Loe av alla bevis Amundsen lägger fram för sin teori, men Loe behåller ändå en viss grad av skepsis. Särskilt när boken närmar sig sin slutkläm som får DaVinci koden att blekna i jämförelse.

Ingen lätt läsning
"Expedition Shakespeare" är ingen lätt läsning, det fanns flera tillfällen då jag tappade bort mig helt och var tvungen att börja om ett kapitel. Boken blir såpass komplicerad på grund av att Amundsen i extrem detalj berättar om allt han hittat och också hur han hittat det. Han gör det så att man själv ska kunna hänga med och göra samma upptäckt, allt för att visa på trovärdigheten i sina påståenden. Jag hade nog egentligen nöjt mig med en kortversion, men är en läsare skeptiskt till innehållet så har man all möjlighet att själv undersöka det.

Ett givet köp för den nyfikne
Trots vissa invändningar så rekommenderar jag "Expedition Shakespeare" varmt. Den är skriven på ett lätt sätt men innehållet är något mer komplicerat. Det är dock värt att kämpa sig igenom de 500-sidorna för slutklämmen, Petter Amundsens skattjakt. Jag säger inget mer än att det fick mig att tappa hakan.

Så det är med det här som bakgrund jag undrar om det verkligen är intressant, eller ens en nyhet, att veta hur William Shakespeare såg ut.

Läs mer om Shakespeare och konspirationsteorierna här.

Mer om boken hittar du här.

fredag 6 mars 2009

Det blir inte bättre än så här

Efter att den andra säsongen av den genialiska tv-serien Californication avslutats i USA är det lätt att konstatera att få serier, om ens någon, de senaste åren inte ens kommer i närheten av att vara lika bra.

Serien är otroligt välskriven och framförallt välspelad. David Duchovny är så naturlig och bra i huvudrollen vilket får mig att varje vecka undra hur nära karaktären Hank Moody egentligen ligger hans egna personlighet. Den nyfikenheten blev inte förminskad när David blev inlagd för sexmissbruk tidigare i höstas och senare bröt upp med sin långvariga fru. Om Californication är något som du har missat så är det bara att skaffa hem båda säsongerna så har du något att fylla julledigheten med.

Hank Moodys böcker på riktigt
Förutom att säsong två precis avslutats och längtan till nästa säsong har börjat så har även längtan efter något annat börjat. I Californication spelar Duchovny Hank Moody, en författare som är tänkt att tillhöra en generation av New York-författare som kom efter till exempel Bret Easton Ellis. Hank har lätt att falla för frestelser som alkohol, droger och kvinnor men är innerst inne är ärlig och välmenande man. Han lider också av en svår skrivkramp. Hans littertatur framställs som att den speglar hans personlighet väldigt mycket, även om hans böcker faller in under kategorin fiktion.

Allt detta skapar en enorm nyfikenhet på denna påhittade litteratur. Jag har funderat länge på hur Hank Moodys böcker är att läsa. Snart behöver ingen fantisera längre. Någon, vem är oklart, skriver boken "God hates us all" under namnet Hank Moody. Boken är tänkt att släppas i augusti 2009, vilket troligtvis sammanfaller med premiären av säsong tre. Det är lätt att anta att det handlar om marknadsföring, men det spelar ingen roll. Normalt brukar folk säga att filmen var bra men inte lika bra som boken, senare i år får vi chansen att ta reda på om det går åt andra hållet också.

Uppdatering: Läs DNs krönika från den 6 mars om Californication.

torsdag 26 februari 2009

Skivtips: Boxer av the National

Efter att ha laddat ner en hel hög med låtar från Emusic så har det tagit mig ett tag att lyssna igenom alla ordentligt. Men äntligen har jag gjort det och en två år gammal skiva har verkligen fastnat i mina örongångar - Boxer av gruppen The National.

Speciellt låten som inleder skivan, Fake empire, är fullständigt magisk. Den summerar egentligen allt vad som är bra med The National. Börja med den sen lovar jag att du är fast.
För de som inte hört The National så kan musiken beskrivas som lugnare, melankolisk och själfylld rock. Sångaren Matt Beringers sångröst är mörk och skör. Den påminner i viss mån om artister som Nick Cave, Leonard Cohen och Stuart Staples i Tindersticks, men känns ändå egen.

Skivan kan ni köpa för nedladdning på Emusic.com. Den finns självklart också på Spotify. Där finns också, med risk för att upprepa ett av mina få superlativ i den här texten, magiska live-versioner av några låtar. Framförallt Fake empire som är nästan ännu bättre live.

tisdag 17 februari 2009

Över 100 låtar nedladdade helt lagligt på 60 minuter

I en tid då debatter kring illegal nedladdning av musik är en del av varje dag så väljer jag att använda ett av de bättre lagliga alternativen. Jag har nappat på ett oemotståndligt erbjudande från emusic.com och har nu knappt 30 dagar på mig att ladda hem över 100 valfria låtar. För det betalar jag bara drygt 120 kronor.

105 låtar på 30 dagar kanske inte låter som särskilt mycket, och det är det inte heller. Men eftersom emusic.com främst innehåller lite mer smal indiemusik så brukar alla spår kallna när man letar låtar och relaterade artister. Jag har gjort det förr och vet hur svårt det blir efter de första 20 låtarna. Försök själv genom att gå till E-music och hitta 100 låtar du vill ladda ner.

Annorlunda taktik
Så den här gången tänkte jag att jag prövar en annan taktik, jag tvingar mig själv att hitta alla 105 låtar jag vill ladda ner på max 60 minuter. För att citera Jim Morrison i The Doors "The time to hesitate is through". Detta är självklart en utmaning som heter duga eftersom jag dels är väldigt kräsen med vad jag gillar och dels för att jag behöver provlyssna musik innan jag köper den.

Och hur gick det då?
Alla 105 låtar är nedladdade men tyvärr spräckte jag min tidsgräns, det tog mig ungefär 80 minuter att hitta alla dessa låtar. Jag är ändå nöjd eftersom det innebär att jag använde mindre än en minut per låt. Det här var faktiskt så utmanande och roligt att jag ska göra om det varje månad när mitt konto fylls på med 30 nya nedladdningar. Men då blir det 30 låtar på 20 minuter.

Så, i en tid med IPRED-debatter och The piratebay-rättegångar så har jag på ungefär en timme och tjugo minuter handlat sammanlagt 105 låtar, varav nio hela album, för cirka 120 kronor. Allt utan så kallade DRM-skydd, vilka jag fullständigt hatar. Musikbranschen är enligt Dagens nyheter i förändring, och det är jag glad för. För några år sedan hade jag aldrig haft en chans att hitta all den musik jag laddade hem nu.

Låtarna jag hämtade hem
Vissa artister och låtar är helt nya för mig och andra är gamla bekanta. Men utan någon som helst förberedelse hittade jag dessa låtar och album:


Album
  • Leave ruin av Strand of Oaks
  • Here we go magic av Here we go magic
  • Time to pretend EP av MGMT
  • The crying light av Anthony and the Johnsons
  • Boxer av The National
  • Immolate yourself av Telefon Tel Aviv
  • Clangour av Sin fang bous
  • Will Sheff covers Charles Bissell, Charles Bissell covers Will Sheff av Will Sheff
  • The flying club cup av Beirut
  • Blood bank av Bon Iver

Låtar

  • Knotty pine av Dirty projectors och David Byrne

  • So far around the bend av The National

  • Desperate man blues av John Fahey

  • Poor boy longg way from home av John Fahey

  • Dirty epic av Underworld

  • To heal (and restore broken bodies) av Underworld

  • Fire island, AK av The long winters

  • Young forever av Summer darling

  • Voodounon av Lafayette afro rock band

  • I love you, I'm going to blow up your school av Mogwai

  • I'm Jim Morrison, I'm dead av Mogwai

  • The sun smells too loud av Mogwai

  • The colour of three av Fennesz

  • From blown speakers av The new pornographers

  • The electric version av The new pornographers

  • Fortunate son av Creedence clearwater revival

  • Wraith pinned to the mist and other games av Of Montreal

  • First time high av Of Montreal (remix av Jon Brion)

  • First time high (of chicago acoustic version) av Of Montreal (remix av Jon Brion)

  • Everyday & everynight av Hardage featuring Alphabeat

  • Dancing choose av TV on the radio

  • Mirando av Ratatat

  • Could it be forever av David Cassidy
Uppdatering: DN tipsar om de bästa sätten att köpa och ladda hem musik lagligt.

fredag 6 februari 2009

Sias senaste skiva växer på en

Sias senaste skiva, Some people have real problems, äntligen ska släppas i Sverige. Det rapporterar Dagens nyheter genom en artikel/intervju med Sia. Själv levde jag i tron att den redan var släppt här.

Jag haft skivan sen den släpptes efter att ha köpt den online förra året. Hade jag velat ha den fysiska skivan hade jag kunnat beställa den ifrån till exempel Play.com som levererar fraktfritt i hela Europa. Jag tror att det jag vill säga är att personer som vill lyssna på Sias nygamla skiva förmodligen redan har gjort det. Förutom alla som fulladdat skivan så har man kunnat köpa låtarna online, beställa skivan från någon internetbutik eller helt enkelt gått in i en välsorterad skivbutik som då haft importerade exemplar av skivan. Jag hoppas självklart att jag har fel för jag önskar Sia all framgång hon kan få i vårt kalla land. Trycket att släppa den här ska enligt DN ha kommit efter att låten Electric bird hörts i Lindexreklam på tv.

Hur låter skivan då?
Sia själv föredrar sin nya skiva (kan hon säga något annat egentligen?) framför sina gamla. Jag håller fullständigt med. Förutom låten Breathe me på skivan Colour the small one och hennes tolkning av Radioheads Paranoid android, som är det bästa hon har gjort, så tycker jag att nya skivan är bättre på alla sätt. Framförallt så får Sia ut mycket mer av sin speciella sångstil och i vissa fall är det snudd på magiskt. Ett par låtar sticker ut och är såna som jag inte kan sluta lyssna på. Day to soon och Soon we'll be found är två exempel.

Det kanske inte är en av de bästa skivor jag har hört och hennes medverkan på Zero 7 skivorna är något som fortfarande ekar i mitt huvud. Men trots det så ligger Some people have real problems alltid redo i min mp3-spelare och jag lyssnar på den titt som tätt. Det är den sortens skiva som växer på en långsamt.

tisdag 3 februari 2009

Sätt tänderna i den eviga blodsugartrenden

Av någon anledning är vampyrberättelser i antingen som film, tv-serie eller bok oerhört populärt just nu, och jag kan inte låta bli att undra varför det är så.

Förra året gick inte mindre än två storfilmer om vampyrer upp på biografer. Den ena är den svenska filmen Låt den rätte komma in och den andra är hollywoodfilmen Twilight. Jag har inte sett någon av dem ännu och ska jag se en av dem så blir det utan tvekan Låt den rätte komma in som jag har fått rekommenderad av många. Utöver dessa filmer så kom också den påkostade amerikanska tv-serien True blood, även den med vampyrtema. Denna har jag precis plöjt mig igenom.

Subtil och intelligent humor
True blood är baserad på Southern vampire mysteries, en bokserie innehållandes åtta böcker av författaren Charlaine Harris. Böckerna och serien utspelar sig i den amerikanska södern och bjuder på en klart annorlunda berättelse innehållande bland annat vampyrer. Grunden bygger på att vampyrer har kommit ut ur garderoben och visat att de existerar. Samtidigt som de försöker jobba sig till lika rättigheter som människor så finns det de vampyrer som gärna lever kvar i gammalt mer klassiskt blodsugarbeteende. Detta ger en helt klart udda twist på hela berättelsen och det är inte utan att man kan låta bli och dra paralleller mellan detta och kampen för färgades rättighetskamp i USA, och särskilt då med den amerika söderns historik i frågan.

Samma skapare som Six feet under
Serien är skapad av geniet Alan Ball som också skapade Six feet under, något som bäddar för bra underhållning. Det som framförallt gör True blood till en favorit hos mig är humorn. Precis som i Six feet under kan det ibland vara lätt att missa komiken för den är subtil, underfundig och mycket intelligent, men är du vaken så blir du belönad.
True blood har under hösten sänts i Canal+ och sannolikt lär den senare sändas i TV4.

Varför så mycket vampyrfokus?
Kanske är det för att en ny generation unga ska få sina egna vampyr- och skräckberättelser att relatera till, men troligtvis handlar det nog mer om att de som växt upp med vampyrfilmerna som kom på 70- och tidigt 80-tal mer än gärna förvaltar sitt kulturarv från barndomen. Själv är jag fortfarande förtjust i de gamla Christopher Lee-Dracula filmerna från som blev cirka tio till antalet och spände över tre decennier. Sen på 80-talet kom klassikern The Lost boys som jag fortfarande bär med mig någonstans i bakhuvudet.

Kort kan jag helt enkelt konstatera att det alltid har gjorts en väldans massa vampyrfilmer, 2000-talet är inte på något sätt unikt när det gäller antalet vampyrfilmer, men innehållsmässigt så har det äntligen skett en utveckling.

Uppdaterat: Länk till DNs artikel om Stephanie Meyers böcker med vampyrtema.
Uppdaterat: Länk till DNs artikel "Vi är alla vampyrer!".
Uppdaterat: Länk till Aftonbladets artikel om blodsugartrenden.

Uutiset vs. Popcirkus

Det nya tv-programmet Popcirkus har fått en ganska dålig start och det första programmet sågs av färre tittare än de finska nyheterna, Uutiset. Jag hoppas verkligen att tittarna hittar till Per "jag kan allt och lite till om pop-kultur" Sinding-Larsen och Kristian "jag har jäkligt svårt att framstå som seriös" Luuk.

Jag antar att ett tv-program normalt får precis så många tittare som de förtjänar, men i ett Sverige där den mesta besökta bloggen är en ung blondin som marknadsför hudvårdsprodukter och mode har pop-kulturen fått stå tillbaks ett tag. Fast å andra sidan kanske det inte är så fräscht med två män som har passerat en viss ålder i livet som snackar populärkultur. Det kanske behövs något annat, hur kompententa dessa herrar än må vara. Kanske skulle SVT tokvärva en viss blondin att leda ett sånt här program istället, inte för att just jag skulle bli lockad av att titta. Men det skulle nog väldigt många andra göra.

I vilket fall som helst så uppmanar jag härmed alla att ge Popcirkus en chans på onsdagar 19.30 i SVT2. Popkulturen måste väl ändå vara viktigare än mode?

tisdag 20 januari 2009

Konstant referensonani kan vara ok ibland

En otroligt underhållande bok som framförallt innehåller en fullständigt briljant beskrivning av rockbandet Kiss och alla dess medlemmar genom åren. Bara en smått genial och galen människa skulle likna sitt livs största kärlekar med bandmedlemmar i Kiss, och det är precis vad författaren gör här.

Killing yourself to live - 85% of a true story är en självbiografisk bok skriven av Chuck Klosterman som är en amerikansk journalist med fokus på populärkultur. När han 2003 jobbade för musiktidningen Spin i New York fick han uppdraget att göra en resa genom USA för att skriva om olika rockmusikers dödsfall, det resulterade i en artikel som 2005 blev en bok. Fast boken handlar mer om Chuck Klostermans fyra största kärlekar i livet, något som ger boken det djup som behövs för att göra ämnet mer intressant.

Fullproppad med popkulturella referenser
Jag har aldrig läst en bok så fullproppad med popkulturella referenser, vissa stunder blev det nästan för mycket men troligtvis speglar det författarens förmåga att naturligt ägna sig åt någon slags konstant referensonani - det känns med andra ord aldrig överdrivet och det är ständigt underhållande. Ett favoritparti är när författaren, låt för låt, redogör hur Radioheads skiva Kid A förutspår katastrofen den 11 september 2001. Det partiet, precis som Kiss-liknelsen, tyder på en viss genialitet och galenskap...med betoning på galenskap.

Det är en väldigt lättläst bok med en underhållande och lättsam ton som ingen med ett stort musikintresse bör missa. Särskilt inte om man är född på 70-talet, precis som författaren, för då blir det extra lätt att relatera till det mesta.

onsdag 7 januari 2009

Säg ja istället för nej 2009

Enligt många källor ska 2009 bli ett skitår på många sätt. Det blir negativt inom många områden - ekonomiskt, jobbmässigt och sjunkande bostadspriser. Då är det passande att börja året med att rekommendera något positivt som också kan hjälpa under året.

På ytan ser filmen Yes man kanske ut som en vanlig, tramsig komedi med Jim Carrey - Men det är den inte, verkligen inte.
Handlingen är enkel - det handlar om en man, spelad av Jim Carrey, som tvekar inför det mesta. Och när han tvekar är det lättare att säga nej till saker. Han tar det säkra före det osäkra och det leder till ett fullständigt inrutat och ensamt liv. En dag träffar han en gammal kollega som tar med honom på ett seminarium som handlar om att säga ja. Efter det har vår huvudperson avlagt ett löfte till sig själv att säga ja till allt. Detta tar Jim Carreys karaktär självklart lite för långt och det finns verkligen ingenting, hur galet eller farligt det än må vara, som han säger nej till.

Läs boken
Filmen är baserad på en självbiografisk bok av författaren och komikern Danny Wallace. Boken släpptes 2005 och handlar om när Danny testade att säga ja till allt i sex månader. Och det är här filmen, och boken, visar att det finns ett större djup till detta än vad man kan tro. Jag har själv länge levt efter teorin att i situationer där jag vill säga nej till något utan att ha någon anledning, då säger jag ja istället. Och resultatet är, precis som i filmen och boken, att det alltid leder till något positivt. Det finns mycket jag skulle kunna räkna upp som inte hade hänt i mitt liv om jag inte levt med denna taktik.

Angående skitåret 2009
Det finns ingen anledning att det ska behöva bli ett skitår. Jag läste nyligen en artikel i Dagens Nyheter av Niklas Ekdahl där han skriver om nästa år. Niklas konstaterar att allt gott i livet är gratis och bara för att vi får ett skitår ekonomiskt så finns det mycket att glädjas åt. Sånt som vi glömt bort i vårt konsumtionsrus de senaste åren. Jag rekommenderar att du läser artikeln, du hittar den här.

Så, börja året med att läsa boken av Danny Wallace eller se filmen. Vilket som så har 2009 alla möjligheter att bli ett strålande år.