Bäst och sämst 2008

Det verkar gå en trend i att skriva listor den här tiden på året, det är intressant hur fräscht det känns. Jag kan inte göra annat än att kopiera detta unika och nya koncept och summera 2008 års höjdpunkter.

Jag hoppas den subtila ironin lös igenom där, men jag är väl inte mycket bättre själv. Listor är bra, ett bevis på det är High fidelity. Både boken av Nick Hornby och filmen med John Cusack som båda är kanonbra.

Min topplista 2008 helt utan rangordning:

• Mass Effect - Otroligt genomarbetat spel till xbox360 och senare också PC som fullkomligen slog mig med häpnad på grund av en fantastisk handling, riktigt bra röstskådespelare och underbar musik. Detta var första gången som jag kände att ett spel bröt barriären mellan film och spel på ett klockrent sätt. Spelet släpptes egentligen 2007 men det tog nästan ett år att spela klart det, 60 timmar effektiv tid. Därför är det med på årets lista, och på grund av det faktum att jag lagt ner så mycket tid på det, det skulle vara ett personligt nederlag om jag inte tyckte det var bra då.
  
• Californication säsong två - David Duchovny fortsätter att briljera som Hank Moody och serien lyckades hålla samma höga nivå som säsong ett. På min önskelista för 2009 finns en dröm om en minst lika bra säsong tre.
  
• Alexander Skarsgård i Generation kill - Serien i sig var fantastiskt bra då den visade en väldigt gripande och trovärdig sida av amerikanska soldaters liv i Irak. Framförallt imponerade Alexander Skarsgård. Jag trodde faktiskt inte att han hade förmågan att spela så bra. Innan serien var jag inget fan av Skarsgård jr, men nu är det tvärtom.
  
• Trubadurerna i morgonpasset i P3 - Varje fredagmorgon i bilen på väg till jobbet blev en fröjd tack vare The Ultimate Morning Experience. Två fenomenalt skickliga musiker, Gustav Svedung och Kristofer Göransson, väcker folk med covers på valfria låtar. Det är imponerande vilket brett register av låtar de lyckas framföra. Deras galna version av Britney Spears Toxic ekar fortfarande kvar i mitt huvud. Nästa år hoppas jag att turen är på min sida och de tar min väckningsförfrågan.
  
• Jpod - En udda tv-serie från Canada baserad på boken av Douglas Coupland. Boken är en av mina absoluta favoriter och glädjen var stor när serien dök upp. Det kändes överhuvudtaget fräscht med något som för en gång skull inte handlade om kompisgäng i New York. Tyvärr blev den nedlagd efter första säsongen trots bra tittarsiffror.
  
• Danny Wallace - Geniet, komikern, kungen och författaren Danny Wallace fick sin självbiografiska bok The Yes man förvandlad till en komedi med Jim Carrey. Jag rekommenderar i stort sett allt Danny har gjort, allt från tv-serien där han försökte starta sitt eget land Lovely, där jag för övrigt är medborgare, till filmen Yes man som är inspirerande och mycket rolig. Bara det faktum att det finns en handskriven lapp på Dannys hemsida där det står "Hello there! Welcome to the site. I love you" säger allt om hans positiva budskap.
  
• Spotify - En svensk supertjänst där du kan streama musik via datorn. De sägs ha över 90 procent av all utgiven musik. Du behöver i stort sett aldrig köpa en skiva igen för att lyssna på hemma. Förhoppningsvis fixar de lite Beatles-låtar under 2009 för de är en av de få grupper jag inte hittat på Spotify. För er som redan har Spotify så hittar ni min jullåtslista här.
  
• Cloverfield - En skrämmande och fullständigt fängslande skildring av ett Godzilla-liknande monsters framfart i New York. Allt via hemvideokamera, vilket bidrog till effekten och att alla specialeffekter kändes verkliga. Jag hade inga förväntningar på filmen och kanske var det därför den gjorde ett sånt intryck. Oavsett om du gillar skräck eller inte så bör du inte missa den här filmen.

Min bottenlista, också den utan rangordning:

• Esbjörns Svenssons allt för tidiga bortgång - En av våra mest brilljanta musiker dog under en dykutfärd i Stockholms skärgård. Tragiskt och väldigt synd för svensk musik i stort, inte bara jazz.
  
• Margot at the wedding - Jag kan uppskatta hantverket i Noah Baumbachs film, men det är ungefär allt. Filmen är hyllad av många och jag kan inte begripa varför man ska vilja uppleva ångest, neuroser, dogma-liknande ljussättningar på detta sätt. Inte ens Jack Black lyckas lyfta den filmen. Undvik även Noahs tidigare film The squid and the whale. Den är precis lika deprimerande.
  
• Portishead - Hur många år väntade vi på en ny platta med Portishead? Elva år. Och var det värt väntan? Nej! Otroligt deprimerande och brist på den balans mellan vackert, mörkt och melodiskt som gjorde dem stora med Dummy 1994.
  
• Melodifestivalen - En orgie i usla melodier och överexponering i media. Sen att de har en miljard deltävlingar gör att hela konceptet urholkas kraftigt.

God jul och gott nytt år!

Uppdatering: Nu (några månader senare) har Aftonbladet en artikel om Alexander Skarsgård i Generation Kill.

Åh, denna ljuva julmusik

Har du julhandlat i år så har du säkert märkt att det är samma skiva som snurrar i spelarna i år som de senaste tio åren – Absolute Christmas. Inget kan framkalla understimulans och irritation så som denna skiva.

I grunden är det egentligen inget fel på skivan i sig, det är bara att den har fått stå helt utan konkurrens de senaste åren. Alla låtarna är helt sönderspelade och tvingas jag lyssna på John Lennons ”Happy Xmas (War is over)” en gång till, när jag i ett desperat och känsligt läge jäktar runt och letar de sista julklapparna, då tar jag nog det sista steget mot min fullbordade galenskap.

Sufjan Stevens Songs for Christmas
Så istället vill jag passa på att rekommendera en fenomenal julskiva, eller julskivor - Sufjan Stevens presents Songs for Christmas. Det finns inget som ger mig så mycket julkänsla som detta otroligt ambitiösa projekt. För ett par år sedan släppte Sufjan Stevens inte mindre än fem julskivor samlat i en låda med sing-along texter till alla låtar. Det är med andra ord den ultimata julmusik-lådan. Innehållet är blandat klassiska julsånger med låtar som Sufjan skrivit själv. Särskilt en av låtarna är helt magisk – Sister Winter. En av Sufjans egna låtar som är fullständigt magisk. Jag försöker hålla mig så länge jag kan varje år med att lyssna på den och i år klarade jag mig till augusti innan lusten att lyssna på den blev för stor. Så bra är den låten.

Ett annat exempel på bra julmusik är Motown Christmas. En samlingsskiva med skivbolagets bästa artister. Där finns bland annat Stevie Wonder, Marvin Gaye, Diana Ross, Smokey Robinson & the Miracles, Jackson 5 och många fler. Det enda riktigt svaga ögonblicket på den skivan är egentligen bara StevieWonders tolkning av ”Ave Maria”, undvik den för guds skull. Annars är det en fantastiskt bra skiva.

En annan bra och klassisk julskiva är producenten Phil Spectors ambitiösa projekt från 60-talet - A christmas gift for you from Phil Spector. Skivan innehåller många klassiska jullåtar och ger verkligen den där genuina amerikanska julkänslan, fast om det kan räknas som positivt vet jag inte. Så länge jag slipper julmusik med Carola eller Christer Sjögren så är jag glad.

Maximera din julkänsla
Men för att fullständigt maximera din julkänsla så rekommenderar jag ett besök på restaurangen Peppar vid S:t Eriksplan i Stockholm. Jag hamnade där av en slump igår och jag kunde inte sluta le. Peppar är så extremt och kitschigt julpyntat att jag inte riktigt trodde mina ögon. Från golv till tak var det smockat med alla tänkbara typer av juldekorationer. Det går inte riktigt att beskriva i ord utan måste upplevas. Gör det bara!

DN:s artikel om de bästa julskivorna/låtarna. Det är utan förvåning jag ser att Sufjan Stevens julsamling inte nämns. Sorgligt oinsatt av DN:s artikelförfattar...tycker jag i alla fall. ;)

Ska vi skratta eller gråta?

Konstnärliga historia verk förvrängs för att skapa en ny sorts underhållning. Vad kommer människor komma ihåg bäst om 100 år, tv-spelet eller den klassiska boken om Dantes inferno? Spelar det någon roll?

Det kanske inte är allmän vetskap men det finns ett tv-spel som utspelar sig under Frédéric Chopins sista febersjuka timmar i livet, Eternal sonata. Ett spel fyllt av feberhallucinationer och äventyr. En helt klart udda och kul spelidé, sälj-pitchen till förläggaren måste ha varit något speciellt att uppleva. Det blir inte så mycket konstigare och nyskapande än så när det gäller tv-spel som normalt är fokuserade på action, våld eller sport. Och visserligen är inte det här konstigare men helt klart mer osökt: Nu görs det ett action/skräckspel av Den gudomliga komedin, kallat rätt och slätt Dantes inferno.

Det är nåt i trailern, och hela spelidén, som känns ruttet. Ungefär som Richard Cheese-versionen av Nirvanas Rape me, med all själ fullständigt utsugen ur verket. Det är som om Liza Marklund skulle skriva sin egen version av valfritt Shakespeare-verk. Eller att låta Göran Greider kommentera alla vackra balklänningar under Nobelfesten. Eller vänta, nej, det var ingen mardröm. Göran gjorde faktiskt det i Dagens nyheter förra veckan. Herregud, ska vi skratta eller gråta?

Eftersom det oftast är mer hälsosamt att skratta än gråta så rekommenderar jag ändå att du ska söka fram Richard Cheese, via Spotify, iTunes, ful-laddning eller något annat. Jag kan garantera massiva skrattanfall - om du kan bortse från att det är fullständigt själlöst. Men det kanske är priset vi får betala för att må lite bättre för en stund.