Skivtips: Boxer av the National

Efter att ha laddat ner en hel hög med låtar från Emusic så har det tagit mig ett tag att lyssna igenom alla ordentligt. Men äntligen har jag gjort det och en två år gammal skiva har verkligen fastnat i mina örongångar - Boxer av gruppen The National.

Speciellt låten som inleder skivan, Fake empire, är fullständigt magisk. Den summerar egentligen allt vad som är bra med The National. Börja med den sen lovar jag att du är fast.
För de som inte hört The National så kan musiken beskrivas som lugnare, melankolisk och själfylld rock. Sångaren Matt Beringers sångröst är mörk och skör. Den påminner i viss mån om artister som Nick Cave, Leonard Cohen och Stuart Staples i Tindersticks, men känns ändå egen.

Skivan kan ni köpa för nedladdning på Emusic.com. Den finns självklart också på Spotify. Där finns också, med risk för att upprepa ett av mina få superlativ i den här texten, magiska live-versioner av några låtar. Framförallt Fake empire som är nästan ännu bättre live.

Över 100 låtar nedladdade helt lagligt på 60 minuter

I en tid då debatter kring illegal nedladdning av musik är en del av varje dag så väljer jag att använda ett av de bättre lagliga alternativen. Jag har nappat på ett oemotståndligt erbjudande från emusic.com och har nu knappt 30 dagar på mig att ladda hem över 100 valfria låtar. För det betalar jag bara drygt 120 kronor.

105 låtar på 30 dagar kanske inte låter som särskilt mycket, och det är det inte heller. Men eftersom emusic.com främst innehåller lite mer smal indiemusik så brukar alla spår kallna när man letar låtar och relaterade artister. Jag har gjort det förr och vet hur svårt det blir efter de första 20 låtarna. Försök själv genom att gå till E-music och hitta 100 låtar du vill ladda ner.

Annorlunda taktik
Så den här gången tänkte jag att jag prövar en annan taktik, jag tvingar mig själv att hitta alla 105 låtar jag vill ladda ner på max 60 minuter. För att citera Jim Morrison i The Doors "The time to hesitate is through". Detta är självklart en utmaning som heter duga eftersom jag dels är väldigt kräsen med vad jag gillar och dels för att jag behöver provlyssna musik innan jag köper den.

Och hur gick det då?
Alla 105 låtar är nedladdade men tyvärr spräckte jag min tidsgräns, det tog mig ungefär 80 minuter att hitta alla dessa låtar. Jag är ändå nöjd eftersom det innebär att jag använde mindre än en minut per låt. Det här var faktiskt så utmanande och roligt att jag ska göra om det varje månad när mitt konto fylls på med 30 nya nedladdningar. Men då blir det 30 låtar på 20 minuter.

Så, i en tid med IPRED-debatter och The piratebay-rättegångar så har jag på ungefär en timme och tjugo minuter handlat sammanlagt 105 låtar, varav nio hela album, för cirka 120 kronor. Allt utan så kallade DRM-skydd, vilka jag fullständigt hatar. Musikbranschen är enligt Dagens nyheter i förändring, och det är jag glad för. För några år sedan hade jag aldrig haft en chans att hitta all den musik jag laddade hem nu.

Låtarna jag hämtade hem
Vissa artister och låtar är helt nya för mig och andra är gamla bekanta. Men utan någon som helst förberedelse hittade jag dessa låtar och album:


Album

• Leave ruin av Strand of Oaks
  
• Here we go magic av Here we go magic
  
• Time to pretend EP av MGMT
  
• The crying light av Anthony and the Johnsons
  
• Boxer av The National
  
• Immolate yourself av Telefon Tel Aviv
  
• Clangour av Sin fang bous
  
• Will Sheff covers Charles Bissell, Charles Bissell covers Will Sheff av Will Sheff
  
• The flying club cup av Beirut
  
• Blood bank av Bon Iver

Låtar

• Knotty pine av Dirty projectors och David Byrne


• So far around the bend av The National


• Desperate man blues av John Fahey


• Poor boy longg way from home av John Fahey


• Dirty epic av Underworld


• To heal (and restore broken bodies) av Underworld


• Fire island, AK av The long winters


• Young forever av Summer darling


• Voodounon av Lafayette afro rock band


• I love you, I'm going to blow up your school av Mogwai


• I'm Jim Morrison, I'm dead av Mogwai


• The sun smells too loud av Mogwai


• The colour of three av Fennesz


• From blown speakers av The new pornographers


• The electric version av The new pornographers


• Fortunate son av Creedence clearwater revival


• Wraith pinned to the mist and other games av Of Montreal


• First time high av Of Montreal (remix av Jon Brion)


• First time high (of chicago acoustic version) av Of Montreal (remix av Jon Brion)


• Everyday & everynight av Hardage featuring Alphabeat


• Dancing choose av TV on the radio


• Mirando av Ratatat


• Could it be forever av David Cassidy

Uppdatering: DN tipsar om de bästa sätten att köpa och ladda hem musik lagligt.

Sias senaste skiva växer på en

Sias senaste skiva, Some people have real problems, äntligen ska släppas i Sverige. Det rapporterar Dagens nyheter genom en artikel/intervju med Sia. Själv levde jag i tron att den redan var släppt här.

Jag haft skivan sen den släpptes efter att ha köpt den online förra året. Hade jag velat ha den fysiska skivan hade jag kunnat beställa den ifrån till exempel Play.com som levererar fraktfritt i hela Europa. Jag tror att det jag vill säga är att personer som vill lyssna på Sias nygamla skiva förmodligen redan har gjort det. Förutom alla som fulladdat skivan så har man kunnat köpa låtarna online, beställa skivan från någon internetbutik eller helt enkelt gått in i en välsorterad skivbutik som då haft importerade exemplar av skivan. Jag hoppas självklart att jag har fel för jag önskar Sia all framgång hon kan få i vårt kalla land. Trycket att släppa den här ska enligt DN ha kommit efter att låten Electric bird hörts i Lindexreklam på tv.

Hur låter skivan då?
Sia själv föredrar sin nya skiva (kan hon säga något annat egentligen?) framför sina gamla. Jag håller fullständigt med. Förutom låten Breathe me på skivan Colour the small one och hennes tolkning av Radioheads Paranoid android, som är det bästa hon har gjort, så tycker jag att nya skivan är bättre på alla sätt. Framförallt så får Sia ut mycket mer av sin speciella sångstil och i vissa fall är det snudd på magiskt. Ett par låtar sticker ut och är såna som jag inte kan sluta lyssna på. Day to soon och Soon we'll be found är två exempel.

Det kanske inte är en av de bästa skivor jag har hört och hennes medverkan på Zero 7 skivorna är något som fortfarande ekar i mitt huvud. Men trots det så ligger Some people have real problems alltid redo i min mp3-spelare och jag lyssnar på den titt som tätt. Det är den sortens skiva som växer på en långsamt.

Sätt tänderna i den eviga blodsugartrenden

Av någon anledning är vampyrberättelser i antingen som film, tv-serie eller bok oerhört populärt just nu, och jag kan inte låta bli att undra varför det är så.

Förra året gick inte mindre än två storfilmer om vampyrer upp på biografer. Den ena är den svenska filmen Låt den rätte komma in och den andra är hollywoodfilmen Twilight. Jag har inte sett någon av dem ännu och ska jag se en av dem så blir det utan tvekan Låt den rätte komma in som jag har fått rekommenderad av många. Utöver dessa filmer så kom också den påkostade amerikanska tv-serien True blood, även den med vampyrtema. Denna har jag precis plöjt mig igenom.

Subtil och intelligent humor
True blood är baserad på Southern vampire mysteries, en bokserie innehållandes åtta böcker av författaren Charlaine Harris. Böckerna och serien utspelar sig i den amerikanska södern och bjuder på en klart annorlunda berättelse innehållande bland annat vampyrer. Grunden bygger på att vampyrer har kommit ut ur garderoben och visat att de existerar. Samtidigt som de försöker jobba sig till lika rättigheter som människor så finns det de vampyrer som gärna lever kvar i gammalt mer klassiskt blodsugarbeteende. Detta ger en helt klart udda twist på hela berättelsen och det är inte utan att man kan låta bli och dra paralleller mellan detta och kampen för färgades rättighetskamp i USA, och särskilt då med den amerika söderns historik i frågan.

Samma skapare som Six feet under
Serien är skapad av geniet Alan Ball som också skapade Six feet under, något som bäddar för bra underhållning. Det som framförallt gör True blood till en favorit hos mig är humorn. Precis som i Six feet under kan det ibland vara lätt att missa komiken för den är subtil, underfundig och mycket intelligent, men är du vaken så blir du belönad.
True blood har under hösten sänts i Canal+ och sannolikt lär den senare sändas i TV4.

Varför så mycket vampyrfokus?
Kanske är det för att en ny generation unga ska få sina egna vampyr- och skräckberättelser att relatera till, men troligtvis handlar det nog mer om att de som växt upp med vampyrfilmerna som kom på 70- och tidigt 80-tal mer än gärna förvaltar sitt kulturarv från barndomen. Själv är jag fortfarande förtjust i de gamla Christopher Lee-Dracula filmerna från som blev cirka tio till antalet och spände över tre decennier. Sen på 80-talet kom klassikern The Lost boys som jag fortfarande bär med mig någonstans i bakhuvudet.

Kort kan jag helt enkelt konstatera att det alltid har gjorts en väldans massa vampyrfilmer, 2000-talet är inte på något sätt unikt när det gäller antalet vampyrfilmer, men innehållsmässigt så har det äntligen skett en utveckling.

Uppdaterat: Länk till DNs artikel om Stephanie Meyers böcker med vampyrtema.

Uppdaterat: Länk till DNs artikel "Vi är alla vampyrer!".
Uppdaterat: Länk till Aftonbladets artikel om blodsugartrenden.

Uutiset vs. Popcirkus

Det nya tv-programmet Popcirkus har fått en ganska dålig start och det första programmet sågs av färre tittare än de finska nyheterna, Uutiset. Jag hoppas verkligen att tittarna hittar till Per "jag kan allt och lite till om pop-kultur" Sinding-Larsen och Kristian "jag har jäkligt svårt att framstå som seriös" Luuk.

Jag antar att ett tv-program normalt får precis så många tittare som de förtjänar, men i ett Sverige där den mesta besökta bloggen är en ung blondin som marknadsför hudvårdsprodukter och mode har pop-kulturen fått stå tillbaks ett tag. Fast å andra sidan kanske det inte är så fräscht med två män som har passerat en viss ålder i livet som snackar populärkultur. Det kanske behövs något annat, hur kompententa dessa herrar än må vara. Kanske skulle SVT tokvärva en viss blondin att leda ett sånt här program istället, inte för att just jag skulle bli lockad av att titta. Men det skulle nog väldigt många andra göra.

I vilket fall som helst så uppmanar jag härmed alla att ge Popcirkus en chans på onsdagar 19.30 i SVT2. Popkulturen måste väl ändå vara viktigare än mode?