Listor utan list i överflöd mot årets slut

2010 närmar sig sitt slut. Det innebär summeringar av alla dess slag och framförallt listor. Många alldeles för uppenbara, och jag vet inte om jag kan påstå att min är mindre uppenbar än någon annans.

Som nybliven pappa under året så har min tid till att läsa, se på film/gå på bio, lyssna på musik och så vidare varit något begränsad. Men det har ju bara varit positivt eftersom jag då blivit tvungen att skala bort stora mängder av det överflöd av kultur jag normalt intar. Så jag har koncentrerat mig på kvalitet i år vilket gjorde den här listan lätt att ta fram.

Skiva

Årets bästa skiva är utan tvekan The wild hunt av The tallest man on earth. Ett nygammalt sound med fantastiskt gitarrspel, grymt bra och raspig röst och låtar som bara blir bättre och bättre.

Jag vet att Kristian Mattson har mer på gång, bland annat e

n nysläppt EP, så 2011 kan bli ett härligt år med ännu e

n fantastisk skiva av världens längsta man.

Bok

One Day av David Nicholls har tydligen legat länge på topplistan över engelska pocketböcker. Det kan jag förstå. En underbart berättad bok om kärlek och vänskap mellan två personer vars liv vi får följa över 20 års tid men endast en dag varje år.

Boken håller också på att spelas in som film med Anne Hathaway i en av huvudrollerna. Så det finns att se fram emot inför nästa år.

TV

I konkurrens med många nyare och fräschare serier som Community, True Blood, Hung med flera så var det pensionärerna Lost och 24 som som vann mitt hjärta i år. Jag har följt båda serierna sedan de startade och i år var det avslut för båda. 24 kunde i ärlighetens namn ha avslutats för flera säsonger sedan, men Lost slutade precis i rättan tid. Värdiga avslut för två av 2000-talets tv-giganter.

Radio

Cirkus Kiev är knappast något nytt för 2010 men i år har det här humorgänget fått mig att skratta mer än förr. Sjuka sketcher i överflöd. Jag vet inte vad som varit roligast men följetången om företaget supportteknik är en höjdare. Reklamerna om Bob Marleys alla kärleksbarn likaså, särskilt Gute-Tommy Marley. 

Film

Kick Ass gjorde som titeln antyder, it kicked ass! Jag gillar superhjältefilmer men på senare år har konceptet blivit något urvattnat. Visst, de nya Batman-filmerna och Watchmen håller hög kvalitet och är bra filmer men de saknar lite den där glimten i ögat. Där kommer Kick Ass in och gör allt helt rätt. Fantastiskt foto och ljud, bra story, lagom framträdande Nicholas Cage och helt galet bra story. En hänsynslös film som gjorde mig helt torr i munnen av att jag bara satt och gapade.

Spel

Limbo - något så osannolikt som ett minimalistiskt spel till Xbox 360. Det hade jag aldrig väntat mig. I en bransch där det bara ska vara mer, svulstigare, mer avancerat, snyggare och häftigt så gjorde Danmark konst och spel i en fantastisk kombination. Avskalat är bara förnamnet, less is more säger nog allt. Utan musik, uttalad handling eller dialog så skapade Playdead en suggestiv och effektfull stämning likt inget annat på en mättad och homogen spelmarknad. Vill ha mer!

Renässans
Jag var inte med när det begav sig för det före detta Umeå-baserade hardcore-bandet Abhinanda. Men jag var med när de återförenades på Café 44 tidigare i år. Fullt ös medvetslös beskriver nog bäst hur upplevelsen var. Sen hjälper nog det faktum att jag gjorde skivomslaget till deras samlingsalbum till en hel del. Och att det är jäkligt sköna killar. Mer ös 2011 om jag får be, tack.

Snart simmar Larry lugnt igen

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur exhalterad jag är över att det snart kommer ännu en säsong av Curb your enthusiasm, med 80-tals översättningen "Simma lugnt Larry" på svenska. Som ett gammalt Seinfeld-fan så är det här nästan höjden av lycka.

Fast det blir nog svårt att toppa förra säsongen där alla gamla medlemmar från Seinfeld var med och vi i avslutningen faktiskt fick se nästan ett helt nytt Seinfeld-avsnitt. Kolla in förhandstitten nedan. Jag gillar särskilt scenen med Michael J. Fox där Larry är exeptionellt dryg.

Ödlorna från min barndom är tillbaks

Och nej, jag menar inte salamanderödlorna som man fångade i träsk. För alla som växte upp på 80-talet så är tv-serien V något som alltid får oss att bli nostalgiska. Nu får en ny generation chansen att uppleva en nyversion av kultserien. Jag har precis sett de första nio minuterna av första avsnittet.

När V kommer upp som samtalsämne blir många ofta nostalgiska, men klara argument till varför den var så bra och populär finns nästan aldrig. Det blir ganska grumligt när någon försöker förklara. Och det är inte så konstigt. Det flesta som minns V som något bra gör det för att de inte var tillräckligt gamla för att kunna skilja på bra och dålig kvalité. Utomjordingar för barn är och kommer alltid vara väldigt häftigt, oavsett hur dåligt det är.

Nya serien ser spännande ut
Hur nya V kommer att klara sig vet jag inte. Med tanke på att dagens tv-serie klimat är klart tuffare och annorlunda än på glada 80-talet så kan det gå precis hur som helst. Oavsett så kan jag meddela att det ser väldigt spännande ut. Serien innehåller många mer eller mindre kända ansikten från andra tv-serier. Till exempel så finns Scott Wolf från 90-talsklassikern Ensamma hemma (Party of five) och Elisabeth Mitchell från Lost med.

Är det ödlor den här gången också?
Det är naturligt för publiken att ifrågasätta nyversioner, särskilt när det är något som V som räknas som en kultklassiker (läs B-film/serie). Men bara inom de första nio minuterna så lyckas de referera till både orginalserien och filmen Independence day, som utan tvekan hämtade lite inspiration från V. Detta visar att skaparna är bestämda i att göra något eget av serien, och om utomjordingarna ens är ödlor den här gången låter jag vara osagt. Jag tror dock att vi slipper nazist- och andra världskrigetreferenser i allt för stor grad. Vi lever helt enkelt i en ny tid nu.

Se första nio minuterna du också
Ta chansen och se de första nio minuterna av avsnitt ett du också, och avgör för dig själv om det här är något att följa. Jag kommer att ge serien en chans i alla fall - allt för att få känna mig som ett barn på nytt.

Se klippet här

Star trek - nu igen?

Jag har aldrig gillat Star trek, inte i någon variant. Trots det har jag sett i stort sett alla filmerna av någon okänd anledning. Nu är det ännu en Star trek-film på gång, och för första gången tror jag det finns en stor chans att den är bra.

Det ligger helt klart i tiden med nyversioner eller omstarter av redan etablerade och populära filmserier. James Bond, Batman, Stålmannen med flera. Alla har de fått nyversioner som varit skapade för en ny generation kids som inte vuxit upp med orginalen. Det går i princip även att räkna de tre senaste Star wars-filmerna hit också, även om de inte är nyversioner så har de för dagens barn och ungdomar blivit vad de gamla filmerna var för mig och alla som växte upp på 70- och 80-talet.

Men mer Star trek?

Jag frågar mig själv varför Star trek behöver en nystart. Enbart mängden filmer och tv-serier är nog för att man kan tycka att det räcker och blir över. Visst, det mesta är enligt mig fullständig skit så att försöka skapa något bättre är något jag uppmuntrar. Men ändå, har vi inte sett tillräckligt med Star trek?

Vi lever i tider då ekonomin är svag och möjligheterna i filmskapandet är näst intill oändliga. Om jag var ett filmbolag skulle jag också ta det säkra före det osäkra och bygga vidare på något som redan är oerhört populärt. Men samtidigt vill de få det att se ut som om de tagit en risk med regissören JJ Abrams, något de självklart inte gjort.

Upprörda fans

Trogna fans av serien är upprörda och gillar inte den nya riktningen av filmen. Det tror jag filmbolagen bryr sig mindre om, de vill skapa nya fans - och det kommer de garanterat att göra.

JJ Abrams är en smart och populär kille. Han om någon kan skapa intressanta filmer och tv-serier som lockar dagens tv-tittare och biobesökare. Han är helt rätt man för jobbet med andra ord. Något som får mig att helt osannolikt verkligen vilja se filmen. Jag följer Lost slaviskt, följde Alias länge och älskade filmen Cloverfield. Visserligen var jag inget fan av Felicity, men det var tidigt i hans karriär så det går att ha överseende med det.

Vad som är uppenbart är att allting i livet är cirkulärt, ett konstant flöde, så även filmindustrin. Jag antar att det är en naturkraft som inte går att stoppa. Särskilt inte eftersom den i grunden handlar om pengar, och om det är något som är cirkulärt så är det ekonomi.

Recensioner:

Aftonbladet

Expressen

SvD

DN

Garp och hans värld

Bättre sent än aldrig brukar det heta, och pratar vi litteratur så passar det uttrycket perfekt. Jag har precis, för första men inte sista gången, läst John Irvings klassiker Garp och hans värld. Få böcker jag har läst har varit så fängslande, sorgliga men samtidigt roliga som denna.

Det som fängslade mig mest till en början var utan tvekan John Irvings förmåga att använda språket, hur han med ord målar upp en otrolig historia som spänner över en hel persons liv. Det är en bok som jag inte ville att den skulle ta slut. Har du inte läst Garp och hans värld så ska du utan tvekan göra detta, och läs inte vidare för nedanför avslöjar jag kanske lite för mycket om både Garp och hans värld men också om tv-serien Six feet under.

Paralleller med Six feet under
Ju längre in i boken jag kom desto mer började vissa element kännas bekanta. Både ur ett handlingsmässigt perspektiv och ur ett slags meta-perspektiv.

Garp säger själv angående sin litteratur att den är fylld av hopplösa fall som på ett eller annat sätt kommer sluta med att personerna går en oundviklig död till mötes, precis som tv-serien Six feet under. I Garp och hans värld får vi följa alla karaktärernas öden och död i epilogen, efter att Garp har dött i slutet av boken. Vi får veta exakt hur det går. I Six feet under dör Nate mot seriens slutkläm varpå vi får en epilog, en fantastisk epilog måste jag säga, som berättar hur alla andra karaktärer i serien möter sin död.

Parallellerna är många fler, bland annat besattheten av döden i det Garp skriver. Jag skulle också säga att Garps och Nates dödsfall på många sätt påminner om varandra. Det fann båda en slags frid i sina liv innan de dog.

Läs boken och se tv-serien så kommer du att förstå vad jag menar. Troligtvis har skaparen av Six feet under hämtat inspiration från ett klassiskt litterärt verk, och skapat sin egen variant av samma upplägg. Eller så är det bara en slump att jag ser dessa kopplingar. I vilket fall som helst så är boken och serien bland det bästa jag upplevt.

Det blir inte bättre än så här

Efter att den andra säsongen av den genialiska tv-serien Californication avslutats i USA är det lätt att konstatera att få serier, om ens någon, de senaste åren inte ens kommer i närheten av att vara lika bra.

Serien är otroligt välskriven och framförallt välspelad. David Duchovny är så naturlig och bra i huvudrollen vilket får mig att varje vecka undra hur nära karaktären Hank Moody egentligen ligger hans egna personlighet. Den nyfikenheten blev inte förminskad när David blev inlagd för sexmissbruk tidigare i höstas och senare bröt upp med sin långvariga fru. Om Californication är något som du har missat så är det bara att skaffa hem båda säsongerna så har du något att fylla julledigheten med.

Hank Moodys böcker på riktigt
Förutom att säsong två precis avslutats och längtan till nästa säsong har börjat så har även längtan efter något annat börjat. I Californication spelar Duchovny Hank Moody, en författare som är tänkt att tillhöra en generation av New York-författare som kom efter till exempel Bret Easton Ellis. Hank har lätt att falla för frestelser som alkohol, droger och kvinnor men är innerst inne är ärlig och välmenande man. Han lider också av en svår skrivkramp. Hans littertatur framställs som att den speglar hans personlighet väldigt mycket, även om hans böcker faller in under kategorin fiktion.

Allt detta skapar en enorm nyfikenhet på denna påhittade litteratur. Jag har funderat länge på hur Hank Moodys böcker är att läsa. Snart behöver ingen fantisera längre. Någon, vem är oklart, skriver boken "God hates us all" under namnet Hank Moody. Boken är tänkt att släppas i augusti 2009, vilket troligtvis sammanfaller med premiären av säsong tre. Det är lätt att anta att det handlar om marknadsföring, men det spelar ingen roll. Normalt brukar folk säga att filmen var bra men inte lika bra som boken, senare i år får vi chansen att ta reda på om det går åt andra hållet också.

Uppdatering: Läs DNs krönika från den 6 mars om Californication.

Sätt tänderna i den eviga blodsugartrenden

Av någon anledning är vampyrberättelser i antingen som film, tv-serie eller bok oerhört populärt just nu, och jag kan inte låta bli att undra varför det är så.

Förra året gick inte mindre än två storfilmer om vampyrer upp på biografer. Den ena är den svenska filmen Låt den rätte komma in och den andra är hollywoodfilmen Twilight. Jag har inte sett någon av dem ännu och ska jag se en av dem så blir det utan tvekan Låt den rätte komma in som jag har fått rekommenderad av många. Utöver dessa filmer så kom också den påkostade amerikanska tv-serien True blood, även den med vampyrtema. Denna har jag precis plöjt mig igenom.

Subtil och intelligent humor
True blood är baserad på Southern vampire mysteries, en bokserie innehållandes åtta böcker av författaren Charlaine Harris. Böckerna och serien utspelar sig i den amerikanska södern och bjuder på en klart annorlunda berättelse innehållande bland annat vampyrer. Grunden bygger på att vampyrer har kommit ut ur garderoben och visat att de existerar. Samtidigt som de försöker jobba sig till lika rättigheter som människor så finns det de vampyrer som gärna lever kvar i gammalt mer klassiskt blodsugarbeteende. Detta ger en helt klart udda twist på hela berättelsen och det är inte utan att man kan låta bli och dra paralleller mellan detta och kampen för färgades rättighetskamp i USA, och särskilt då med den amerika söderns historik i frågan.

Samma skapare som Six feet under
Serien är skapad av geniet Alan Ball som också skapade Six feet under, något som bäddar för bra underhållning. Det som framförallt gör True blood till en favorit hos mig är humorn. Precis som i Six feet under kan det ibland vara lätt att missa komiken för den är subtil, underfundig och mycket intelligent, men är du vaken så blir du belönad.
True blood har under hösten sänts i Canal+ och sannolikt lär den senare sändas i TV4.

Varför så mycket vampyrfokus?
Kanske är det för att en ny generation unga ska få sina egna vampyr- och skräckberättelser att relatera till, men troligtvis handlar det nog mer om att de som växt upp med vampyrfilmerna som kom på 70- och tidigt 80-tal mer än gärna förvaltar sitt kulturarv från barndomen. Själv är jag fortfarande förtjust i de gamla Christopher Lee-Dracula filmerna från som blev cirka tio till antalet och spände över tre decennier. Sen på 80-talet kom klassikern The Lost boys som jag fortfarande bär med mig någonstans i bakhuvudet.

Kort kan jag helt enkelt konstatera att det alltid har gjorts en väldans massa vampyrfilmer, 2000-talet är inte på något sätt unikt när det gäller antalet vampyrfilmer, men innehållsmässigt så har det äntligen skett en utveckling.

Uppdaterat: Länk till DNs artikel om Stephanie Meyers böcker med vampyrtema.

Uppdaterat: Länk till DNs artikel "Vi är alla vampyrer!".
Uppdaterat: Länk till Aftonbladets artikel om blodsugartrenden.

Bäst och sämst 2008

Det verkar gå en trend i att skriva listor den här tiden på året, det är intressant hur fräscht det känns. Jag kan inte göra annat än att kopiera detta unika och nya koncept och summera 2008 års höjdpunkter.

Jag hoppas den subtila ironin lös igenom där, men jag är väl inte mycket bättre själv. Listor är bra, ett bevis på det är High fidelity. Både boken av Nick Hornby och filmen med John Cusack som båda är kanonbra.

Min topplista 2008 helt utan rangordning:

• Mass Effect - Otroligt genomarbetat spel till xbox360 och senare också PC som fullkomligen slog mig med häpnad på grund av en fantastisk handling, riktigt bra röstskådespelare och underbar musik. Detta var första gången som jag kände att ett spel bröt barriären mellan film och spel på ett klockrent sätt. Spelet släpptes egentligen 2007 men det tog nästan ett år att spela klart det, 60 timmar effektiv tid. Därför är det med på årets lista, och på grund av det faktum att jag lagt ner så mycket tid på det, det skulle vara ett personligt nederlag om jag inte tyckte det var bra då.
  
• Californication säsong två - David Duchovny fortsätter att briljera som Hank Moody och serien lyckades hålla samma höga nivå som säsong ett. På min önskelista för 2009 finns en dröm om en minst lika bra säsong tre.
  
• Alexander Skarsgård i Generation kill - Serien i sig var fantastiskt bra då den visade en väldigt gripande och trovärdig sida av amerikanska soldaters liv i Irak. Framförallt imponerade Alexander Skarsgård. Jag trodde faktiskt inte att han hade förmågan att spela så bra. Innan serien var jag inget fan av Skarsgård jr, men nu är det tvärtom.
  
• Trubadurerna i morgonpasset i P3 - Varje fredagmorgon i bilen på väg till jobbet blev en fröjd tack vare The Ultimate Morning Experience. Två fenomenalt skickliga musiker, Gustav Svedung och Kristofer Göransson, väcker folk med covers på valfria låtar. Det är imponerande vilket brett register av låtar de lyckas framföra. Deras galna version av Britney Spears Toxic ekar fortfarande kvar i mitt huvud. Nästa år hoppas jag att turen är på min sida och de tar min väckningsförfrågan.
  
• Jpod - En udda tv-serie från Canada baserad på boken av Douglas Coupland. Boken är en av mina absoluta favoriter och glädjen var stor när serien dök upp. Det kändes överhuvudtaget fräscht med något som för en gång skull inte handlade om kompisgäng i New York. Tyvärr blev den nedlagd efter första säsongen trots bra tittarsiffror.
  
• Danny Wallace - Geniet, komikern, kungen och författaren Danny Wallace fick sin självbiografiska bok The Yes man förvandlad till en komedi med Jim Carrey. Jag rekommenderar i stort sett allt Danny har gjort, allt från tv-serien där han försökte starta sitt eget land Lovely, där jag för övrigt är medborgare, till filmen Yes man som är inspirerande och mycket rolig. Bara det faktum att det finns en handskriven lapp på Dannys hemsida där det står "Hello there! Welcome to the site. I love you" säger allt om hans positiva budskap.
  
• Spotify - En svensk supertjänst där du kan streama musik via datorn. De sägs ha över 90 procent av all utgiven musik. Du behöver i stort sett aldrig köpa en skiva igen för att lyssna på hemma. Förhoppningsvis fixar de lite Beatles-låtar under 2009 för de är en av de få grupper jag inte hittat på Spotify. För er som redan har Spotify så hittar ni min jullåtslista här.
  
• Cloverfield - En skrämmande och fullständigt fängslande skildring av ett Godzilla-liknande monsters framfart i New York. Allt via hemvideokamera, vilket bidrog till effekten och att alla specialeffekter kändes verkliga. Jag hade inga förväntningar på filmen och kanske var det därför den gjorde ett sånt intryck. Oavsett om du gillar skräck eller inte så bör du inte missa den här filmen.

Min bottenlista, också den utan rangordning:

• Esbjörns Svenssons allt för tidiga bortgång - En av våra mest brilljanta musiker dog under en dykutfärd i Stockholms skärgård. Tragiskt och väldigt synd för svensk musik i stort, inte bara jazz.
  
• Margot at the wedding - Jag kan uppskatta hantverket i Noah Baumbachs film, men det är ungefär allt. Filmen är hyllad av många och jag kan inte begripa varför man ska vilja uppleva ångest, neuroser, dogma-liknande ljussättningar på detta sätt. Inte ens Jack Black lyckas lyfta den filmen. Undvik även Noahs tidigare film The squid and the whale. Den är precis lika deprimerande.
  
• Portishead - Hur många år väntade vi på en ny platta med Portishead? Elva år. Och var det värt väntan? Nej! Otroligt deprimerande och brist på den balans mellan vackert, mörkt och melodiskt som gjorde dem stora med Dummy 1994.
  
• Melodifestivalen - En orgie i usla melodier och överexponering i media. Sen att de har en miljard deltävlingar gör att hela konceptet urholkas kraftigt.

God jul och gott nytt år!

Uppdatering: Nu (några månader senare) har Aftonbladet en artikel om Alexander Skarsgård i Generation Kill.