Konstant referensonani kan vara ok ibland

En otroligt underhållande bok som framförallt innehåller en fullständigt briljant beskrivning av rockbandet Kiss och alla dess medlemmar genom åren. Bara en smått genial och galen människa skulle likna sitt livs största kärlekar med bandmedlemmar i Kiss, och det är precis vad författaren gör här.

Killing yourself to live - 85% of a true story är en självbiografisk bok skriven av Chuck Klosterman som är en amerikansk journalist med fokus på populärkultur. När han 2003 jobbade för musiktidningen Spin i New York fick han uppdraget att göra en resa genom USA för att skriva om olika rockmusikers dödsfall, det resulterade i en artikel som 2005 blev en bok. Fast boken handlar mer om Chuck Klostermans fyra största kärlekar i livet, något som ger boken det djup som behövs för att göra ämnet mer intressant.

Fullproppad med popkulturella referenser
Jag har aldrig läst en bok så fullproppad med popkulturella referenser, vissa stunder blev det nästan för mycket men troligtvis speglar det författarens förmåga att naturligt ägna sig åt någon slags konstant referensonani - det känns med andra ord aldrig överdrivet och det är ständigt underhållande. Ett favoritparti är när författaren, låt för låt, redogör hur Radioheads skiva Kid A förutspår katastrofen den 11 september 2001. Det partiet, precis som Kiss-liknelsen, tyder på en viss genialitet och galenskap...med betoning på galenskap.

Det är en väldigt lättläst bok med en underhållande och lättsam ton som ingen med ett stort musikintresse bör missa. Särskilt inte om man är född på 70-talet, precis som författaren, för då blir det extra lätt att relatera till det mesta.

Säg ja istället för nej 2009

Enligt många källor ska 2009 bli ett skitår på många sätt. Det blir negativt inom många områden - ekonomiskt, jobbmässigt och sjunkande bostadspriser. Då är det passande att börja året med att rekommendera något positivt som också kan hjälpa under året.

På ytan ser filmen Yes man kanske ut som en vanlig, tramsig komedi med Jim Carrey - Men det är den inte, verkligen inte.

Handlingen är enkel - det handlar om en man, spelad av Jim Carrey, som tvekar inför det mesta. Och när han tvekar är det lättare att säga nej till saker. Han tar det säkra före det osäkra och det leder till ett fullständigt inrutat och ensamt liv. En dag träffar han en gammal kollega som tar med honom på ett seminarium som handlar om att säga ja. Efter det har vår huvudperson avlagt ett löfte till sig själv att säga ja till allt. Detta tar Jim Carreys karaktär självklart lite för långt och det finns verkligen ingenting, hur galet eller farligt det än må vara, som han säger nej till.

Läs boken
Filmen är baserad på en självbiografisk bok av författaren och komikern Danny Wallace. Boken släpptes 2005 och handlar om när Danny testade att säga ja till allt i sex månader. Och det är här filmen, och boken, visar att det finns ett större djup till detta än vad man kan tro. Jag har själv länge levt efter teorin att i situationer där jag vill säga nej till något utan att ha någon anledning, då säger jag ja istället. Och resultatet är, precis som i filmen och boken, att det alltid leder till något positivt. Det finns mycket jag skulle kunna räkna upp som inte hade hänt i mitt liv om jag inte levt med denna taktik.

Angående skitåret 2009
Det finns ingen anledning att det ska behöva bli ett skitår. Jag läste nyligen en artikel i Dagens Nyheter av Niklas Ekdahl där han skriver om nästa år. Niklas konstaterar att allt gott i livet är gratis och bara för att vi får ett skitår ekonomiskt så finns det mycket att glädjas åt. Sånt som vi glömt bort i vårt konsumtionsrus de senaste åren. Jag rekommenderar att du läser artikeln, du hittar den här.

Så, börja året med att läsa boken av Danny Wallace eller se filmen. Vilket som så har 2009 alla möjligheter att bli ett strålande år.