Listor utan list i överflöd mot årets slut

2010 närmar sig sitt slut. Det innebär summeringar av alla dess slag och framförallt listor. Många alldeles för uppenbara, och jag vet inte om jag kan påstå att min är mindre uppenbar än någon annans.

Som nybliven pappa under året så har min tid till att läsa, se på film/gå på bio, lyssna på musik och så vidare varit något begränsad. Men det har ju bara varit positivt eftersom jag då blivit tvungen att skala bort stora mängder av det överflöd av kultur jag normalt intar. Så jag har koncentrerat mig på kvalitet i år vilket gjorde den här listan lätt att ta fram.

Skiva

Årets bästa skiva är utan tvekan The wild hunt av The tallest man on earth. Ett nygammalt sound med fantastiskt gitarrspel, grymt bra och raspig röst och låtar som bara blir bättre och bättre.

Jag vet att Kristian Mattson har mer på gång, bland annat e

n nysläppt EP, så 2011 kan bli ett härligt år med ännu e

n fantastisk skiva av världens längsta man.

Bok

One Day av David Nicholls har tydligen legat länge på topplistan över engelska pocketböcker. Det kan jag förstå. En underbart berättad bok om kärlek och vänskap mellan två personer vars liv vi får följa över 20 års tid men endast en dag varje år.

Boken håller också på att spelas in som film med Anne Hathaway i en av huvudrollerna. Så det finns att se fram emot inför nästa år.

TV

I konkurrens med många nyare och fräschare serier som Community, True Blood, Hung med flera så var det pensionärerna Lost och 24 som som vann mitt hjärta i år. Jag har följt båda serierna sedan de startade och i år var det avslut för båda. 24 kunde i ärlighetens namn ha avslutats för flera säsonger sedan, men Lost slutade precis i rättan tid. Värdiga avslut för två av 2000-talets tv-giganter.

Radio

Cirkus Kiev är knappast något nytt för 2010 men i år har det här humorgänget fått mig att skratta mer än förr. Sjuka sketcher i överflöd. Jag vet inte vad som varit roligast men följetången om företaget supportteknik är en höjdare. Reklamerna om Bob Marleys alla kärleksbarn likaså, särskilt Gute-Tommy Marley. 

Film

Kick Ass gjorde som titeln antyder, it kicked ass! Jag gillar superhjältefilmer men på senare år har konceptet blivit något urvattnat. Visst, de nya Batman-filmerna och Watchmen håller hög kvalitet och är bra filmer men de saknar lite den där glimten i ögat. Där kommer Kick Ass in och gör allt helt rätt. Fantastiskt foto och ljud, bra story, lagom framträdande Nicholas Cage och helt galet bra story. En hänsynslös film som gjorde mig helt torr i munnen av att jag bara satt och gapade.

Spel

Limbo - något så osannolikt som ett minimalistiskt spel till Xbox 360. Det hade jag aldrig väntat mig. I en bransch där det bara ska vara mer, svulstigare, mer avancerat, snyggare och häftigt så gjorde Danmark konst och spel i en fantastisk kombination. Avskalat är bara förnamnet, less is more säger nog allt. Utan musik, uttalad handling eller dialog så skapade Playdead en suggestiv och effektfull stämning likt inget annat på en mättad och homogen spelmarknad. Vill ha mer!

Renässans
Jag var inte med när det begav sig för det före detta Umeå-baserade hardcore-bandet Abhinanda. Men jag var med när de återförenades på Café 44 tidigare i år. Fullt ös medvetslös beskriver nog bäst hur upplevelsen var. Sen hjälper nog det faktum att jag gjorde skivomslaget till deras samlingsalbum till en hel del. Och att det är jäkligt sköna killar. Mer ös 2011 om jag får be, tack.

En nästintill obeskrivlig upplevelse

The Tallest Man On Earth live på Södra teatern är så nära en obeskrivligt bra upplevelse man kan komma. Kort och gott - Det är bra, riktigt jäkla bra!

En ensam snubbe med gitarr på en scen. Det känns ganska gjort och upplagt för något som bara handlar om vad som hörs. Särskilt när tankarna glider till den självklara, men inte så värst uppskattade av artisten själv, jämförelsen med Bob Dylan. Tråkigt är bara förnamnet. Men den glada överraskningen är att en konsert med dalmasen Kristian Mattson, aka The Tallest Man On Earth, är allt annat än tråkig.

Känslorna utanpå kroppen
Förutom hans fantastiska låtar, brilljanta gitarrspel och perfekta sångröst så är det kroppsspråket och det sätt han lever ut låtarna på scenen som gör detta så sevärt. Min vän beskrev det som att han har känslorna helt och hållet på utsidan av kroppen. Mattson är överallt på scenen. Han sitter, hukar sig och vandrar samt smyger runt hela scenen. Han kryper ihop längst fram för att, som det ser ut i alla fall, kika lite på publiken nyfiket.

Fantastisk duett med Idiot Wind
Det är svårt att säga vad som var bäst under kvällen. Största överraskningen var helt klart kvällens support, också det en dalmas, Idiot Wind. Och frågan är om inte ett av kvällens bästa ögonblick är duetten Thrown right at me.

Några andra höjdpunkter är Love is all, The wild hunt och sista låten för kvällen Kids on the run, just den här kvällen tillägnad Håkan Hellström.

Stående ovationer

Det här är något som måste upplevas, jag skulle gärna göra det ikäll igen. Men framförallt ska det bli intressant att se var The Tallest Man On Earth är om ett, två eller tre år. För framtiden ser onekligen intressant ut för vad som enligt mig är den mest intressanta svenska artisten på många år. De stående ovationerna var helt klart välförtjänta.

Här kan du ladda ner en live-inspelning av The Tallest Man On Earth. Lyssna och njut.

Idiot Wind på Myspace.com.

Bilder från gårdagens spelning.

DNs recension.

Några klipp från andra konserter

Som ny ett decennium senare

Idag valde jag att se om Almost famous för första gången sedan den släpptes år 2000. Slutsats: Den var minst lika bra den här gången om inte bättre.

Bra musik, manus och skådespelare. Och framför allt - många sköna citat. Min favorit är när Jimmy Fallons karaktär Dennis Hope säger följande:

If you think Mick Jagger will still be out there trying to be a rock star at age figty, then you are sadly, sadly mistaken.

Om du inte redan sett Almost famous, gör det! Om du redan sett den, gör det igen!

Sufjan Stevens ryms inte längre i indie-pyjamasen

Hans skivor är många och storslagna, men ändå befinner sig Sufjan Stevens i en smal del av musikbranschen. Han anses vara indie och så lär det säkert fortsätta att vara, men kanske inte så länge till.

Jag har varit ett fan länge. Jag vill bara få det sagt, så mina ord här är så objektiva de kan vara vilket kanske inte är så objektivt som det borde vara. Men hur kul skulle det vara?

Kort sagt så är Sufjan Stevens en artist som gör musik som egentligen inte ryms i sin indie-pyjamas längre. Det har den nog aldrig gjort.

Han musik är storslagen och oerhört ambitiös. Det vittnar bland annat hans julsamling om. Fem fantastiska skivor med både klassiska julsånger i Sufjan-tappning och egna låtar som är bland de bästa jullåtarna jag hört. Jag skriver mer om den här.

Även hans relativt nya EP, All delighted people, är ambitiös, oemotståndlig och storslagen på ett rakt och enkelt sätt.

Nyligen har han också släppt ett elektroniskt album, The age of adz, som visar vilken bredd Sufjan Stevens besitter.

På sätt och vis hoppas jag att Sufjan Stevens inte slår igenom alltför stort. Det skulle innebära en risk att hans musik blir urvattnad och anpassad bara för att slå. Men även om han nån gång slår igenom stort så tror jag att risken för detta är väldigt liten. Storslagna idéer brukar bestå.

Bästa låt: Titelspåret All delighted people

Bästa jullåten: Sister winter

Ett geni som är sämst på att knyta ihop säcken

Nyligen har jag fått ett par musikaliska uppenbarelser som jag tänkte dela med mig av. Den första handlar om Stevie Wonder.

En fantastisk artist, utan tvekan. Han har gjort så otroligt mycket bra men också en del del oerhört genomruttet, som till exempel I just called to say I love you. Men det är inte den gamla klagosången jag tänkte sjunga.

Det som slagit mig på sistone när jag lyssnat på Stevie Wonders musik är hans totala oförmåga att avsluta låtar. Det är med stor marginal hans svagaste sida och kanske vet han om det själv också och det är därför just låten I just called to say I love you har en traditionell schlager-da-da-da-avslutning. Lyssna på hans tidigare verk, till exempel Innervisions och Songs in the key of life, så kommer ni höra att väldigt många låtar bara fejdas ut.

Det kan inte vara lätt att vara ett sånt geni och samtidigt vara så sämst på att knyta ihop säcken.

Allsång på Kungliga Operan

På lördag sjunger Malena Ernman Sveriges bidrag i vad som kallas schlager-EM, och på måndagskvällen den 4 maj märktes det att hysterin är fullkomlig - på Kungliga Operan av alla platser.

Det var självklart fullsatt och dessutom sändes föreställningen till ett 30-tal biografer runt om i Sverige. Jag vet inte hur Askungen som opera gick igenom bioduken men på plats kändes det att det var något annorlunda. Hela föreställningen var lättsam, rolig och samtidigt vacker och i stort sett alla sjöng lungorna ur sig på bästa sätt. Den stroppighet som annars är ganska lätt att associera med opera, och särskilt Kungliga Operan, lös med sin frånvaro. Detta var en kväll som alla kunde uppskatta.

Schlagerhysteri och allsång
En höjdpunkt, förutom de mest uppenbara prestationerna, var när Askungens ruskigt elaka pappa bröt av med att helt plötsligt sjunga en sliskig version av Volare. Och inte nog med det, han fick utan några som helst svårigheter hela publiken att sjunga med. Det var ett absurt, men smått fantastiskt, ögonblick på Kungliga Operan.

Annars var det självklart huvudrollsinnehavaren Malena Ernman som lös upp kvällen med en strålande avslutning. Och den uppskattning hon fick av publiken var enastående (ovationer). Frågan är om opera någonsin haft en sådan chans att bli populärt i alla hem som nu.

Uppdaterat: DN skriver om Malena-effekten.

Skivtips: Boxer av the National

Efter att ha laddat ner en hel hög med låtar från Emusic så har det tagit mig ett tag att lyssna igenom alla ordentligt. Men äntligen har jag gjort det och en två år gammal skiva har verkligen fastnat i mina örongångar - Boxer av gruppen The National.

Speciellt låten som inleder skivan, Fake empire, är fullständigt magisk. Den summerar egentligen allt vad som är bra med The National. Börja med den sen lovar jag att du är fast.
För de som inte hört The National så kan musiken beskrivas som lugnare, melankolisk och själfylld rock. Sångaren Matt Beringers sångröst är mörk och skör. Den påminner i viss mån om artister som Nick Cave, Leonard Cohen och Stuart Staples i Tindersticks, men känns ändå egen.

Skivan kan ni köpa för nedladdning på Emusic.com. Den finns självklart också på Spotify. Där finns också, med risk för att upprepa ett av mina få superlativ i den här texten, magiska live-versioner av några låtar. Framförallt Fake empire som är nästan ännu bättre live.

Över 100 låtar nedladdade helt lagligt på 60 minuter

I en tid då debatter kring illegal nedladdning av musik är en del av varje dag så väljer jag att använda ett av de bättre lagliga alternativen. Jag har nappat på ett oemotståndligt erbjudande från emusic.com och har nu knappt 30 dagar på mig att ladda hem över 100 valfria låtar. För det betalar jag bara drygt 120 kronor.

105 låtar på 30 dagar kanske inte låter som särskilt mycket, och det är det inte heller. Men eftersom emusic.com främst innehåller lite mer smal indiemusik så brukar alla spår kallna när man letar låtar och relaterade artister. Jag har gjort det förr och vet hur svårt det blir efter de första 20 låtarna. Försök själv genom att gå till E-music och hitta 100 låtar du vill ladda ner.

Annorlunda taktik
Så den här gången tänkte jag att jag prövar en annan taktik, jag tvingar mig själv att hitta alla 105 låtar jag vill ladda ner på max 60 minuter. För att citera Jim Morrison i The Doors "The time to hesitate is through". Detta är självklart en utmaning som heter duga eftersom jag dels är väldigt kräsen med vad jag gillar och dels för att jag behöver provlyssna musik innan jag köper den.

Och hur gick det då?
Alla 105 låtar är nedladdade men tyvärr spräckte jag min tidsgräns, det tog mig ungefär 80 minuter att hitta alla dessa låtar. Jag är ändå nöjd eftersom det innebär att jag använde mindre än en minut per låt. Det här var faktiskt så utmanande och roligt att jag ska göra om det varje månad när mitt konto fylls på med 30 nya nedladdningar. Men då blir det 30 låtar på 20 minuter.

Så, i en tid med IPRED-debatter och The piratebay-rättegångar så har jag på ungefär en timme och tjugo minuter handlat sammanlagt 105 låtar, varav nio hela album, för cirka 120 kronor. Allt utan så kallade DRM-skydd, vilka jag fullständigt hatar. Musikbranschen är enligt Dagens nyheter i förändring, och det är jag glad för. För några år sedan hade jag aldrig haft en chans att hitta all den musik jag laddade hem nu.

Låtarna jag hämtade hem
Vissa artister och låtar är helt nya för mig och andra är gamla bekanta. Men utan någon som helst förberedelse hittade jag dessa låtar och album:


Album

• Leave ruin av Strand of Oaks
  
• Here we go magic av Here we go magic
  
• Time to pretend EP av MGMT
  
• The crying light av Anthony and the Johnsons
  
• Boxer av The National
  
• Immolate yourself av Telefon Tel Aviv
  
• Clangour av Sin fang bous
  
• Will Sheff covers Charles Bissell, Charles Bissell covers Will Sheff av Will Sheff
  
• The flying club cup av Beirut
  
• Blood bank av Bon Iver

Låtar

• Knotty pine av Dirty projectors och David Byrne


• So far around the bend av The National


• Desperate man blues av John Fahey


• Poor boy longg way from home av John Fahey


• Dirty epic av Underworld


• To heal (and restore broken bodies) av Underworld


• Fire island, AK av The long winters


• Young forever av Summer darling


• Voodounon av Lafayette afro rock band


• I love you, I'm going to blow up your school av Mogwai


• I'm Jim Morrison, I'm dead av Mogwai


• The sun smells too loud av Mogwai


• The colour of three av Fennesz


• From blown speakers av The new pornographers


• The electric version av The new pornographers


• Fortunate son av Creedence clearwater revival


• Wraith pinned to the mist and other games av Of Montreal


• First time high av Of Montreal (remix av Jon Brion)


• First time high (of chicago acoustic version) av Of Montreal (remix av Jon Brion)


• Everyday & everynight av Hardage featuring Alphabeat


• Dancing choose av TV on the radio


• Mirando av Ratatat


• Could it be forever av David Cassidy

Uppdatering: DN tipsar om de bästa sätten att köpa och ladda hem musik lagligt.

Sias senaste skiva växer på en

Sias senaste skiva, Some people have real problems, äntligen ska släppas i Sverige. Det rapporterar Dagens nyheter genom en artikel/intervju med Sia. Själv levde jag i tron att den redan var släppt här.

Jag haft skivan sen den släpptes efter att ha köpt den online förra året. Hade jag velat ha den fysiska skivan hade jag kunnat beställa den ifrån till exempel Play.com som levererar fraktfritt i hela Europa. Jag tror att det jag vill säga är att personer som vill lyssna på Sias nygamla skiva förmodligen redan har gjort det. Förutom alla som fulladdat skivan så har man kunnat köpa låtarna online, beställa skivan från någon internetbutik eller helt enkelt gått in i en välsorterad skivbutik som då haft importerade exemplar av skivan. Jag hoppas självklart att jag har fel för jag önskar Sia all framgång hon kan få i vårt kalla land. Trycket att släppa den här ska enligt DN ha kommit efter att låten Electric bird hörts i Lindexreklam på tv.

Hur låter skivan då?
Sia själv föredrar sin nya skiva (kan hon säga något annat egentligen?) framför sina gamla. Jag håller fullständigt med. Förutom låten Breathe me på skivan Colour the small one och hennes tolkning av Radioheads Paranoid android, som är det bästa hon har gjort, så tycker jag att nya skivan är bättre på alla sätt. Framförallt så får Sia ut mycket mer av sin speciella sångstil och i vissa fall är det snudd på magiskt. Ett par låtar sticker ut och är såna som jag inte kan sluta lyssna på. Day to soon och Soon we'll be found är två exempel.

Det kanske inte är en av de bästa skivor jag har hört och hennes medverkan på Zero 7 skivorna är något som fortfarande ekar i mitt huvud. Men trots det så ligger Some people have real problems alltid redo i min mp3-spelare och jag lyssnar på den titt som tätt. Det är den sortens skiva som växer på en långsamt.

Uutiset vs. Popcirkus

Det nya tv-programmet Popcirkus har fått en ganska dålig start och det första programmet sågs av färre tittare än de finska nyheterna, Uutiset. Jag hoppas verkligen att tittarna hittar till Per "jag kan allt och lite till om pop-kultur" Sinding-Larsen och Kristian "jag har jäkligt svårt att framstå som seriös" Luuk.

Jag antar att ett tv-program normalt får precis så många tittare som de förtjänar, men i ett Sverige där den mesta besökta bloggen är en ung blondin som marknadsför hudvårdsprodukter och mode har pop-kulturen fått stå tillbaks ett tag. Fast å andra sidan kanske det inte är så fräscht med två män som har passerat en viss ålder i livet som snackar populärkultur. Det kanske behövs något annat, hur kompententa dessa herrar än må vara. Kanske skulle SVT tokvärva en viss blondin att leda ett sånt här program istället, inte för att just jag skulle bli lockad av att titta. Men det skulle nog väldigt många andra göra.

I vilket fall som helst så uppmanar jag härmed alla att ge Popcirkus en chans på onsdagar 19.30 i SVT2. Popkulturen måste väl ändå vara viktigare än mode?

Konstant referensonani kan vara ok ibland

En otroligt underhållande bok som framförallt innehåller en fullständigt briljant beskrivning av rockbandet Kiss och alla dess medlemmar genom åren. Bara en smått genial och galen människa skulle likna sitt livs största kärlekar med bandmedlemmar i Kiss, och det är precis vad författaren gör här.

Killing yourself to live - 85% of a true story är en självbiografisk bok skriven av Chuck Klosterman som är en amerikansk journalist med fokus på populärkultur. När han 2003 jobbade för musiktidningen Spin i New York fick han uppdraget att göra en resa genom USA för att skriva om olika rockmusikers dödsfall, det resulterade i en artikel som 2005 blev en bok. Fast boken handlar mer om Chuck Klostermans fyra största kärlekar i livet, något som ger boken det djup som behövs för att göra ämnet mer intressant.

Fullproppad med popkulturella referenser
Jag har aldrig läst en bok så fullproppad med popkulturella referenser, vissa stunder blev det nästan för mycket men troligtvis speglar det författarens förmåga att naturligt ägna sig åt någon slags konstant referensonani - det känns med andra ord aldrig överdrivet och det är ständigt underhållande. Ett favoritparti är när författaren, låt för låt, redogör hur Radioheads skiva Kid A förutspår katastrofen den 11 september 2001. Det partiet, precis som Kiss-liknelsen, tyder på en viss genialitet och galenskap...med betoning på galenskap.

Det är en väldigt lättläst bok med en underhållande och lättsam ton som ingen med ett stort musikintresse bör missa. Särskilt inte om man är född på 70-talet, precis som författaren, för då blir det extra lätt att relatera till det mesta.

Bäst och sämst 2008

Det verkar gå en trend i att skriva listor den här tiden på året, det är intressant hur fräscht det känns. Jag kan inte göra annat än att kopiera detta unika och nya koncept och summera 2008 års höjdpunkter.

Jag hoppas den subtila ironin lös igenom där, men jag är väl inte mycket bättre själv. Listor är bra, ett bevis på det är High fidelity. Både boken av Nick Hornby och filmen med John Cusack som båda är kanonbra.

Min topplista 2008 helt utan rangordning:

• Mass Effect - Otroligt genomarbetat spel till xbox360 och senare också PC som fullkomligen slog mig med häpnad på grund av en fantastisk handling, riktigt bra röstskådespelare och underbar musik. Detta var första gången som jag kände att ett spel bröt barriären mellan film och spel på ett klockrent sätt. Spelet släpptes egentligen 2007 men det tog nästan ett år att spela klart det, 60 timmar effektiv tid. Därför är det med på årets lista, och på grund av det faktum att jag lagt ner så mycket tid på det, det skulle vara ett personligt nederlag om jag inte tyckte det var bra då.
  
• Californication säsong två - David Duchovny fortsätter att briljera som Hank Moody och serien lyckades hålla samma höga nivå som säsong ett. På min önskelista för 2009 finns en dröm om en minst lika bra säsong tre.
  
• Alexander Skarsgård i Generation kill - Serien i sig var fantastiskt bra då den visade en väldigt gripande och trovärdig sida av amerikanska soldaters liv i Irak. Framförallt imponerade Alexander Skarsgård. Jag trodde faktiskt inte att han hade förmågan att spela så bra. Innan serien var jag inget fan av Skarsgård jr, men nu är det tvärtom.
  
• Trubadurerna i morgonpasset i P3 - Varje fredagmorgon i bilen på väg till jobbet blev en fröjd tack vare The Ultimate Morning Experience. Två fenomenalt skickliga musiker, Gustav Svedung och Kristofer Göransson, väcker folk med covers på valfria låtar. Det är imponerande vilket brett register av låtar de lyckas framföra. Deras galna version av Britney Spears Toxic ekar fortfarande kvar i mitt huvud. Nästa år hoppas jag att turen är på min sida och de tar min väckningsförfrågan.
  
• Jpod - En udda tv-serie från Canada baserad på boken av Douglas Coupland. Boken är en av mina absoluta favoriter och glädjen var stor när serien dök upp. Det kändes överhuvudtaget fräscht med något som för en gång skull inte handlade om kompisgäng i New York. Tyvärr blev den nedlagd efter första säsongen trots bra tittarsiffror.
  
• Danny Wallace - Geniet, komikern, kungen och författaren Danny Wallace fick sin självbiografiska bok The Yes man förvandlad till en komedi med Jim Carrey. Jag rekommenderar i stort sett allt Danny har gjort, allt från tv-serien där han försökte starta sitt eget land Lovely, där jag för övrigt är medborgare, till filmen Yes man som är inspirerande och mycket rolig. Bara det faktum att det finns en handskriven lapp på Dannys hemsida där det står "Hello there! Welcome to the site. I love you" säger allt om hans positiva budskap.
  
• Spotify - En svensk supertjänst där du kan streama musik via datorn. De sägs ha över 90 procent av all utgiven musik. Du behöver i stort sett aldrig köpa en skiva igen för att lyssna på hemma. Förhoppningsvis fixar de lite Beatles-låtar under 2009 för de är en av de få grupper jag inte hittat på Spotify. För er som redan har Spotify så hittar ni min jullåtslista här.
  
• Cloverfield - En skrämmande och fullständigt fängslande skildring av ett Godzilla-liknande monsters framfart i New York. Allt via hemvideokamera, vilket bidrog till effekten och att alla specialeffekter kändes verkliga. Jag hade inga förväntningar på filmen och kanske var det därför den gjorde ett sånt intryck. Oavsett om du gillar skräck eller inte så bör du inte missa den här filmen.

Min bottenlista, också den utan rangordning:

• Esbjörns Svenssons allt för tidiga bortgång - En av våra mest brilljanta musiker dog under en dykutfärd i Stockholms skärgård. Tragiskt och väldigt synd för svensk musik i stort, inte bara jazz.
  
• Margot at the wedding - Jag kan uppskatta hantverket i Noah Baumbachs film, men det är ungefär allt. Filmen är hyllad av många och jag kan inte begripa varför man ska vilja uppleva ångest, neuroser, dogma-liknande ljussättningar på detta sätt. Inte ens Jack Black lyckas lyfta den filmen. Undvik även Noahs tidigare film The squid and the whale. Den är precis lika deprimerande.
  
• Portishead - Hur många år väntade vi på en ny platta med Portishead? Elva år. Och var det värt väntan? Nej! Otroligt deprimerande och brist på den balans mellan vackert, mörkt och melodiskt som gjorde dem stora med Dummy 1994.
  
• Melodifestivalen - En orgie i usla melodier och överexponering i media. Sen att de har en miljard deltävlingar gör att hela konceptet urholkas kraftigt.

God jul och gott nytt år!

Uppdatering: Nu (några månader senare) har Aftonbladet en artikel om Alexander Skarsgård i Generation Kill.

Åh, denna ljuva julmusik

Har du julhandlat i år så har du säkert märkt att det är samma skiva som snurrar i spelarna i år som de senaste tio åren – Absolute Christmas. Inget kan framkalla understimulans och irritation så som denna skiva.

I grunden är det egentligen inget fel på skivan i sig, det är bara att den har fått stå helt utan konkurrens de senaste åren. Alla låtarna är helt sönderspelade och tvingas jag lyssna på John Lennons ”Happy Xmas (War is over)” en gång till, när jag i ett desperat och känsligt läge jäktar runt och letar de sista julklapparna, då tar jag nog det sista steget mot min fullbordade galenskap.

Sufjan Stevens Songs for Christmas
Så istället vill jag passa på att rekommendera en fenomenal julskiva, eller julskivor - Sufjan Stevens presents Songs for Christmas. Det finns inget som ger mig så mycket julkänsla som detta otroligt ambitiösa projekt. För ett par år sedan släppte Sufjan Stevens inte mindre än fem julskivor samlat i en låda med sing-along texter till alla låtar. Det är med andra ord den ultimata julmusik-lådan. Innehållet är blandat klassiska julsånger med låtar som Sufjan skrivit själv. Särskilt en av låtarna är helt magisk – Sister Winter. En av Sufjans egna låtar som är fullständigt magisk. Jag försöker hålla mig så länge jag kan varje år med att lyssna på den och i år klarade jag mig till augusti innan lusten att lyssna på den blev för stor. Så bra är den låten.

Ett annat exempel på bra julmusik är Motown Christmas. En samlingsskiva med skivbolagets bästa artister. Där finns bland annat Stevie Wonder, Marvin Gaye, Diana Ross, Smokey Robinson & the Miracles, Jackson 5 och många fler. Det enda riktigt svaga ögonblicket på den skivan är egentligen bara StevieWonders tolkning av ”Ave Maria”, undvik den för guds skull. Annars är det en fantastiskt bra skiva.

En annan bra och klassisk julskiva är producenten Phil Spectors ambitiösa projekt från 60-talet - A christmas gift for you from Phil Spector. Skivan innehåller många klassiska jullåtar och ger verkligen den där genuina amerikanska julkänslan, fast om det kan räknas som positivt vet jag inte. Så länge jag slipper julmusik med Carola eller Christer Sjögren så är jag glad.

Maximera din julkänsla
Men för att fullständigt maximera din julkänsla så rekommenderar jag ett besök på restaurangen Peppar vid S:t Eriksplan i Stockholm. Jag hamnade där av en slump igår och jag kunde inte sluta le. Peppar är så extremt och kitschigt julpyntat att jag inte riktigt trodde mina ögon. Från golv till tak var det smockat med alla tänkbara typer av juldekorationer. Det går inte riktigt att beskriva i ord utan måste upplevas. Gör det bara!

DN:s artikel om de bästa julskivorna/låtarna. Det är utan förvåning jag ser att Sufjan Stevens julsamling inte nämns. Sorgligt oinsatt av DN:s artikelförfattar...tycker jag i alla fall. ;)

Ska vi skratta eller gråta?

Konstnärliga historia verk förvrängs för att skapa en ny sorts underhållning. Vad kommer människor komma ihåg bäst om 100 år, tv-spelet eller den klassiska boken om Dantes inferno? Spelar det någon roll?

Det kanske inte är allmän vetskap men det finns ett tv-spel som utspelar sig under Frédéric Chopins sista febersjuka timmar i livet, Eternal sonata. Ett spel fyllt av feberhallucinationer och äventyr. En helt klart udda och kul spelidé, sälj-pitchen till förläggaren måste ha varit något speciellt att uppleva. Det blir inte så mycket konstigare och nyskapande än så när det gäller tv-spel som normalt är fokuserade på action, våld eller sport. Och visserligen är inte det här konstigare men helt klart mer osökt: Nu görs det ett action/skräckspel av Den gudomliga komedin, kallat rätt och slätt Dantes inferno.

Det är nåt i trailern, och hela spelidén, som känns ruttet. Ungefär som Richard Cheese-versionen av Nirvanas Rape me, med all själ fullständigt utsugen ur verket. Det är som om Liza Marklund skulle skriva sin egen version av valfritt Shakespeare-verk. Eller att låta Göran Greider kommentera alla vackra balklänningar under Nobelfesten. Eller vänta, nej, det var ingen mardröm. Göran gjorde faktiskt det i Dagens nyheter förra veckan. Herregud, ska vi skratta eller gråta?

Eftersom det oftast är mer hälsosamt att skratta än gråta så rekommenderar jag ändå att du ska söka fram Richard Cheese, via Spotify, iTunes, ful-laddning eller något annat. Jag kan garantera massiva skrattanfall - om du kan bortse från att det är fullständigt själlöst. Men det kanske är priset vi får betala för att må lite bättre för en stund.