Det var självklart fullsatt och dessutom sändes föreställningen till ett 30-tal biografer runt om i Sverige. Jag vet inte hur Askungen som opera gick igenom bioduken men på plats kändes det att det var något annorlunda. Hela föreställningen var lättsam, rolig och samtidigt vacker och i stort sett alla sjöng lungorna ur sig på bästa sätt. Den stroppighet som annars är ganska lätt att associera med opera, och särskilt Kungliga Operan, lös med sin frånvaro. Detta var en kväll som alla kunde uppskatta.
Schlagerhysteri och allsång
En höjdpunkt, förutom de mest uppenbara prestationerna, var när Askungens ruskigt elaka pappa bröt av med att helt plötsligt sjunga en sliskig version av Volare. Och inte nog med det, han fick utan några som helst svårigheter hela publiken att sjunga med. Det var ett absurt, men smått fantastiskt, ögonblick på Kungliga Operan.
Schlagerhysteri och allsång
En höjdpunkt, förutom de mest uppenbara prestationerna, var när Askungens ruskigt elaka pappa bröt av med att helt plötsligt sjunga en sliskig version av Volare. Och inte nog med det, han fick utan några som helst svårigheter hela publiken att sjunga med. Det var ett absurt, men smått fantastiskt, ögonblick på Kungliga Operan.
Annars var det självklart huvudrollsinnehavaren Malena Ernman som lös upp kvällen med en strålande avslutning. Och den uppskattning hon fick av publiken var enastående (ovationer). Frågan är om opera någonsin haft en sådan chans att bli populärt i alla hem som nu.
Uppdaterat: DN skriver om Malena-effekten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar