Av någon anledning är vampyrberättelser i antingen som film, tv-serie eller bok oerhört populärt just nu, och jag kan inte låta bli att undra varför det är så. Förra året gick inte mindre än två storfilmer om vampyrer upp på biografer. Den ena är den svenska filmen Låt den rätte komma in och den andra är hollywoodfilmen Twilight. Jag har inte sett någon av dem ännu och ska jag se en av dem så blir det utan tvekan Låt den rätte komma in som jag har fått rekommenderad av många. Utöver dessa filmer så kom också den påkostade amerikanska tv-serien True blood, även den med vampyrtema. Denna har jag precis plöjt mig igenom.
Subtil och intelligent humor
True blood är baserad på Southern vampire mysteries, en bokserie innehållandes åtta böcker av författaren Charlaine Harris. Böckerna och serien utspelar sig i den amerikanska södern och bjuder på en klart annorlunda berättelse innehållande bland annat vampyrer. Grunden bygger på att vampyrer har kommit ut ur garderoben och visat att de existerar. Samtidigt som de försöker jobba sig till lika rättigheter som människor så finns det de vampyrer som gärna lever kvar i gammalt mer klassiskt blodsugarbeteende. Detta ger en helt klart udda twist på hela berättelsen och det är inte utan att man kan låta bli och dra paralleller mellan detta och kampen för färgades rättighetskamp i USA, och särskilt då med den amerika söderns historik i frågan.
Samma skapare som Six feet under
Serien är skapad av geniet Alan Ball som också skapade Six feet under, något som bäddar för bra underhållning. Det som framförallt gör True blood till en favorit hos mig är humorn. Precis som i Six feet under kan det ibland vara lätt att missa komiken för den är subtil, underfundig och mycket intelligent, men är du vaken så blir du belönad.
True blood har under hösten sänts i Canal+ och sannolikt lär den senare sändas i TV4.
Varför så mycket vampyrfokus?
Kanske är det för att en ny generation unga ska få sina egna vampyr- och skräckberättelser att relatera till, men troligtvis handlar det nog mer om att de som växt upp med vampyrfilmerna som kom på 70- och tidigt 80-tal mer än gärna förvaltar sitt kulturarv från barndomen. Själv är jag fortfarande förtjust i de gamla Christopher Lee-Dracula filmerna från som blev cirka tio till antalet och spände över tre decennier. Sen på 80-talet kom klassikern The Lost boys som jag fortfarande bär med mig någonstans i bakhuvudet.
Kort kan jag helt enkelt konstatera att det alltid har gjorts en väldans massa vampyrfilmer, 2000-talet är inte på något sätt unikt när det gäller antalet vampyrfilmer, men innehållsmässigt så har det äntligen skett en utveckling.
Subtil och intelligent humor
True blood är baserad på Southern vampire mysteries, en bokserie innehållandes åtta böcker av författaren Charlaine Harris. Böckerna och serien utspelar sig i den amerikanska södern och bjuder på en klart annorlunda berättelse innehållande bland annat vampyrer. Grunden bygger på att vampyrer har kommit ut ur garderoben och visat att de existerar. Samtidigt som de försöker jobba sig till lika rättigheter som människor så finns det de vampyrer som gärna lever kvar i gammalt mer klassiskt blodsugarbeteende. Detta ger en helt klart udda twist på hela berättelsen och det är inte utan att man kan låta bli och dra paralleller mellan detta och kampen för färgades rättighetskamp i USA, och särskilt då med den amerika söderns historik i frågan.
Samma skapare som Six feet under
Serien är skapad av geniet Alan Ball som också skapade Six feet under, något som bäddar för bra underhållning. Det som framförallt gör True blood till en favorit hos mig är humorn. Precis som i Six feet under kan det ibland vara lätt att missa komiken för den är subtil, underfundig och mycket intelligent, men är du vaken så blir du belönad.
True blood har under hösten sänts i Canal+ och sannolikt lär den senare sändas i TV4.
Varför så mycket vampyrfokus?
Kanske är det för att en ny generation unga ska få sina egna vampyr- och skräckberättelser att relatera till, men troligtvis handlar det nog mer om att de som växt upp med vampyrfilmerna som kom på 70- och tidigt 80-tal mer än gärna förvaltar sitt kulturarv från barndomen. Själv är jag fortfarande förtjust i de gamla Christopher Lee-Dracula filmerna från som blev cirka tio till antalet och spände över tre decennier. Sen på 80-talet kom klassikern The Lost boys som jag fortfarande bär med mig någonstans i bakhuvudet.
Kort kan jag helt enkelt konstatera att det alltid har gjorts en väldans massa vampyrfilmer, 2000-talet är inte på något sätt unikt när det gäller antalet vampyrfilmer, men innehållsmässigt så har det äntligen skett en utveckling.
Uppdaterat: Länk till DNs artikel om Stephanie Meyers böcker med vampyrtema.
Uppdaterat: Länk till DNs artikel "Vi är alla vampyrer!".
Uppdaterat: Länk till Aftonbladets artikel om blodsugartrenden.
Uppdaterat: Länk till Aftonbladets artikel om blodsugartrenden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar